Fortsätt till huvudinnehåll

Dom kallar mig nyfiken

Hur kom du dig för att arbeta med journalistik?

En fråga jag ofta får. Senast i lördags. Jag vet inte egentligen. En slump. Ett ödets nyck. Som tioåring skrev jag noveller på min mammas gamla skrivmaskin. Jag ville beröra. Det var enda tanken då. Varken mer eller mindre.

Men jag besitter också en egenskap som är rent nödvändig för att arbeta med det jag gör. Jag är nyfiken. Nyfiken på andra människor, öden, känslor...tankar. Vem är människan bakom knarkaren, sexköparen, mördaren, politikern. Vi är alla människor och knarkaren visar sig vara en älskvärd pappa. Mellan rusen. Mördaren en son, som pussar sin mamma adjö efter det dagliga samtalet. Politikern röd i tanken men blå i beslutet.

Jag började jobba på radion efter gymnasiet. Hann knappt ta studenten. Fick jobb på lokal-tv som nyhetsuppläsare. Testade på att programleda. Fick jobb på TV4. Läste nyheter. Jobbade som redaktör. Fick jobb på Corren. Nu i rollen som biträdande nyhetschef.

Vi behöver upplysas. Din värld är din. Grannens värld är hans. Eller hennes. Vi har olika förutsättningar. Den fattige kan vara lycklig. Den välbärgade kan ha förblindats av rikedom. Tappat verkligheten. Vi behöver lära av varandra. Mina erfarenheter är dina. Jag delar gärna med mig. Du kan lära dig något. Och jag kan lära mig av dig.

I mitt jobb delar jag människors berättelser med andra. Hjälper till att upplysa. Informera. Så här ser det ut för honom. Så här ser det ut för henne. Så här fungerar samhället. Ta till dig. Informationen gör dig till en bättre människa. Jag tror verkligen det.

Inget är svart eller vitt. Världen är grå. Och det är positivt gott folk. Det betyder inte att du inte ska ta ställning för eller emot. Men gör det som en upplyst människa. Som vågat lyssna på fler sidor än den du själv tilltalas mest av till att börja med. Varje dag är en skola. Och du är elev. Hela livet.



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...