I bilen på väg hem från jobbet en dag får jag ett telefonsamtal från min vän. Hon är orolig. Hon har hittat en knöl på kroppen. Jag lugnar henne och säger att det säkert inte är något att oroa sig över men hon söker läkarvård och de vill operera bort knölen. Efter ingreppet inleds en väntan på svar.
Ellinor är min äldsta vän. Hon tog mig under sina vingars beskydd när jag som osäker 15-åring klev över tröskeln till en ny klass i nian. Det var inte första gången jag bytte klass. Det hade jag gjort många gånger förr. Men för varje gång blev jag allt mer passiv i sökandet av nya vänner. Vi rycktes snabbt upp med rötterna och det gjorde för ont. Jag orkade inte binda band. Men med Ellinor var det annorlunda. Jag vill inte säga att hon var påträngande. Nej, hon var snarare ihärdig. Bara några dagar efter min stapplande entré bjöd hon mig att sova över.
Vänskapen som följde var intensiv, skitkul och nära. Vi började gymnasiet. Hon blev sambo. Jag blev sambo. Dagliga samtal. Hon ringde hysterisk om en nattfjäril på köksgolvet. Jag åkte dit, lyfte upp telefonkatalogen hon slängt på fjärilen och dammsög upp den. Jag ringde henne och grät. Hon kom och kramade mig.
Jag flyttade till Trelleborg. Födde barn. Hon blev gudmor. Hon flyttade till London. Jag bodde kvar. Hon flyttade tillbaka. Hon flyttade till Stockholm. Jag bodde kvar. Täta samtal. Långa skratt. Galna konversationer. Vår vänskap växte sig djupare trots milsvida sträckor. Hon blev mamma till två pojkar. Samtidigt. Tvillingar med sömnproblem. Hon lät trött. Jag ville hjälpa. Ville bo nära. Vill bo nära.
Tröttheten går över sa jag. Barnen växer. Sover allt bättre. Hon lät piggare. Till den där dagen då hon ringde mig om provsvaren. Knölen innehöll cancerceller. Ridå.
Jag ville skrika. Men grät. När vi lagt på. Jag grät när jag skulle sova. När jag satt i bilen. Tänkte på henne och hennes pojkar. Bad till Gud. Bad andra be.
Hon är stark, men jag måste vara starkare. Ett samtal och jag skulle släppt allt. Varför gjorde jag inte det? Hon sa att jag inte behövde. Hon hade sina barn. Sin man. Men jag skulle varit ihärdig.
Dagarna gick. Samtal varje dag. Oftast lät hon hoppfull och nästan som vanligt. Men en dag lät hon arg. Men bara mellan raderna. Hon frågade artigt om mina barn. Svarade på mina frågor om hennes pojkar. Efter ett tag frågade jag: "Ska jag komma upp till dig? Du behöver sova."Ilskan försvann. I alla fall från hennes röst. Hon tackade men sa att hon klarade sig och att hon skulle sova middag med grabbarna.
Hon har idag fått besked i positiv riktning. Cancern har inte spridit sig. Hon kommer bli frisk. Men i hela mitt liv kommer jag ha Ellinor-jour. Ett samtal. Ett sms med ordet "kom" och jag släpper allt.
I <3 Ellinor.
Älskar dig, vad skulle jag göra utan dig? Puss
SvaraRaderaHa det helt hysteriskt trist! ;) <3
RaderaHahaha, typ!
SvaraRaderaHallå ja.
SvaraRaderaNu gråter jag.
Du skriver väldigt fint om en stor vänskap!
Tack Ting!
Raderaskönt besked,
SvaraRaderaäh - vilken underdrift,
underbart besked !
kunde inte andas ut förrän jag läst sista raden,
cancer är ett jäkla skit... usch...
det är så skönt att ha någon man alltid kan lita på och nå som förstår och finns där,
fantastiskt värdefullt.
*kram*
Mina ögon tåras.
SvaraRaderaDet märks att du är en helt underbar vän och människa.
Kram
Älskling <3
SvaraRaderaDu är så fin! Sitter med glansiga ögon och skriver detta. Ni ska vara väldigt glada att ni har varandra även om jag kände henne först ;)
Kram Ellinor!
Kram Anna!
/D
Anna!
SvaraRaderaNu fick du mina ögon att tåras...
Vilket vackert inlägg och vilken vacker vänskap. :)
Vilken vän du är, helt fantastiskt.
SvaraRaderaSnyft! Fin vänskap ni har. Alla borde ha ett sådant band men det är fördjävligt att dess styrka behövt prövas och att E behövt gå igenom detta. Skönt att beskedet var så bra! Kram till er båda
SvaraRaderaSkönt att ha den vänskap som ni har....i både med och motgång. Ta hand om varandra!
SvaraRaderaKramar till er båda!!!♥
SvaraRadera