Fortsätt till huvudinnehåll

Svullet fingerkött

Vigselringarna svämmas över av svullet fingerkött. Det är tecknet på att jag måste fokusera lite igen. Eller egentligen räcker inte "lite" fokus. Det är allt eller inget. Jo, jag vet. All träning är bra träning. En promenad är bättre än inget. Jalla, jalla. Men det funkar inte om man vill ha synliga resultat. Målet är inte bara att bli smal som en sticka. Jag vill ha synliga muskler. Och då gott folk måste man styrketräna.

Man måste maxa flera gånger i veckan, vilket jag har svårt att få tid och ork till. Så varför har jag då satt upp ett mål som jag uppenbart har svårt att nå? Ingen aning. För varje månad som går blir jag mer och mer uppgiven. Och det tar längre och längre tid för mig att "komma igång" igen.

Jag tror uppriktigt att antingen måste jag ha en lifetime PT eller skaffa ett jobb på ett gym för att jag ska regelbundet ska få till träning som ger mig den där fasta, muskliga kroppen som jag faktiskt skulle vilja ha. Eller så får jag helt enkelt sätta upp ett annat mål. 

Idag är det i alla fall dags för arméträning igen. Det lär ju ge en fastare kropp än den jag började med i alla fall. Och det är ju en början.



Kommentarer

  1. Tisdag och torsdag lunch i Pigallen. 20 min Cross Fit. Har du nåt bra skäl att skippa?
    //Kicki

    SvaraRadera
  2. Men lilla gumman, vi älskar dej precis som du är. Stressa inte ihjäl dej i det militära// kram Ulla

    SvaraRadera
  3. Hitta en styrketräningsform (eller träningsform rent allmänt) som du tycker är rolig! Även om mål om muskler kan motivera en till viss grad, är det rolig träning som gör att man fastnar på riktigt. :-)

    Kram M

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...