Min mamma var ofta sjuk. Många gånger var det magen som spökade. Hon besökte sjukhuset då och då. Ibland ambulans. Hjärtat hoppade upp i halsgropen på mig och stannade där tills hon var hemma och log igen.
När jag blev äldre hade jag lärt mig ordet hypokondri och insåg att min mamma troligen hade en släng av den diagnosen. När jag då den där torsdagsnatten fick ett sms från henne om att hon var på sjukhuset för magvärk och att hon av den anledningen inte skulle kunna hälsa på dagen efter, så suckade jag bara och somnade om. Dagen därpå dog hon.
När min vän Ellinor, som också har en släng av hypokondri, ringde och berättade att hon hittat en knöl på kroppen så suckade jag inte. Jag sa att det troligen inte var något farligt, men att hon skulle söka om den inte försvann. Knölen visade sig vara cancer. Upptäckt i ett tidigt skede och därför kommer hon sannolikt bli helt återställd.
Jag har också lätt för att tänka katastroftankar så fort jag har ont någonstans. Men så länge jag inte paralyseras av skräck över det onda så tror jag att en släng av hypokondri kanske är bra. Vissa saker ska man inte nonchalera. Hade min vän inte varit observant hade hon kanske inte haft samma tur. Och hade alla tagit min mammas sjukdomar på allvar så kanske hon också hade levt idag. Men sådana tankar ska jag inte tänka. Det som sker, det sker. Det som skett har en mening. Så tänker jag.
Röda naglar piggar upp mig idag.
När jag blev äldre hade jag lärt mig ordet hypokondri och insåg att min mamma troligen hade en släng av den diagnosen. När jag då den där torsdagsnatten fick ett sms från henne om att hon var på sjukhuset för magvärk och att hon av den anledningen inte skulle kunna hälsa på dagen efter, så suckade jag bara och somnade om. Dagen därpå dog hon.
När min vän Ellinor, som också har en släng av hypokondri, ringde och berättade att hon hittat en knöl på kroppen så suckade jag inte. Jag sa att det troligen inte var något farligt, men att hon skulle söka om den inte försvann. Knölen visade sig vara cancer. Upptäckt i ett tidigt skede och därför kommer hon sannolikt bli helt återställd.
Jag har också lätt för att tänka katastroftankar så fort jag har ont någonstans. Men så länge jag inte paralyseras av skräck över det onda så tror jag att en släng av hypokondri kanske är bra. Vissa saker ska man inte nonchalera. Hade min vän inte varit observant hade hon kanske inte haft samma tur. Och hade alla tagit min mammas sjukdomar på allvar så kanske hon också hade levt idag. Men sådana tankar ska jag inte tänka. Det som sker, det sker. Det som skett har en mening. Så tänker jag.
Röda naglar piggar upp mig idag.
Fy vilken mardröm med din mamma.
SvaraRaderaJag försöker tänka som du att saker händer for a reason, men det är inte lätt alla gånger.
SvaraRaderaKram