Att släppa tyglarna

När jag som 21-åring väntade vårt första barn kändes allt självklart. Att ta hand om små barn hade jag som storasyster till sex bröder erfarenhet av. 

De skulle inte äta godis på vardagar. De skulle inte hoppa i soffan. De skulle inte kasta maten på golvet. De skulle vara snälla med kompisarna. De skulle inte vara uppkäftiga. De skulle inte sova i min säng (såvida jag inte behövde vaka över febertoppar). De skulle inte gå upp klockan 5 och räkna med lek.

För att undvika ovannämnda finns det en del pedagogiska tricks att ta till. 

Jag tänker inte gå in på hur vi gjorde. För det här med barnuppfostran är individuellt och vilket resultat man får beror på många olika faktorer. Men vi har aldrig haft barn som tjatat om godis på vardagarna. Vi har aldrig haft våra barn sovandes i vår säng. Och de är aldrig (nåväl...) uppkäftiga. Barn älskar att få beröm. Och det finns positiva effekter av rutiner. Så mycket kan jag säga.

Det fungerade kort och gott väldigt bra när barnen var små. Jag och barnens pappa var helt överens om hur vi skulle göra. Och vi höll på våra regler och rutiner.

Men nu. När vår äldsta är 15 år och med rasande fart närmar sig vuxen ålder. Då har han börjat ifrågasätta våra regler. Det är nu han ska bryta sig loss och förbereda sig för vuxenlivet. Och det är nu jag utmanas som förälder. Jag har gett mig ut på en balansgång där jag ska tillåta honom fatta egna beslut men samtidigt leda honom rätt. 

Och jag inser att våra rutiner och regler har börjat luckras upp. Ber han om att få sova i min säng, säger jag ja. Tacksam för att han vill vara nära sin mamma. Vill han äta godis på vardagar så gör han det. Han köper det själv. Med sitt bankkort. Hur han är med sina kompisar vet jag mycket lite om. Han kan vara dryg och ifrågasättande, men är inte uppkäftig. 

Han är liksom redan klar. Han kommer att fatta fel beslut och han kommer att tabba sig. Men han kommer att klara sig bra. Jag har inte släppt tyglarna, men jag har släppt på dem. De ligger löst i mina fortsatt fasta händer. När han slirar kommer jag strama åt. Rycka till lite. Få honom att inse sitt misstag och leda honom in på vägar som tar honom till det jag önskar mest för mina barn. Personlig framgång. Vad det än må vara.