Mitt band till djur har varit löst. Obefintligt faktiskt. Jag har aldrig fascinerats. Eller längtat efter ett eget husdjur. Därmed inte sagt att jag är känslokall. Nej. Tvärtom. Jag räddar myror om jag kan. På riktigt. Det är kanske ett inlägg i sig. Möjligen ett fall för psykologen.
Så kom dagen när jag flyttade till landet. Vi fick rådet att skaffa katt. För att minimera mössen. Så vi skaffade en liten kattunge. Busig till en början. Fick för sig att hoppa upp på bänkar och soffor. Men vi lärde henne rätt och fel. Och jag lärde mig att tycka om henne.
Några år senare fick vi kattungar på gården. Alla fick nya hem. Utom den grå. Den ville vi behålla. Han var godhjärtad. Lärde sig våra regler. Att hålla sig på golvet tills dess att vi skulle sova. Då fick han gärna sova vid fötterna i någon av våra sängar.
Solande på trätrallen kom han och la sig bredvid. Spann och ville buffa med nosen. Jämt. Han var alltid hemma. Såvida han inte jagade harar eller möss. Men en kväll för några dagar sen gick han för nära vägen.
Han vilar nu under vårt äppleträd i vårt bortre hörn av trädgården. Nära åkern där han jagade mat sin sista eftermiddag i livet och jag kan inte längre säga att mina band till djur är obefintliga. Jag saknar honom. Något alldeles otroligt. Och jag önskar att vi också kunde lärt våra katter att hålla sig borta från vägen.
Så kom dagen när jag flyttade till landet. Vi fick rådet att skaffa katt. För att minimera mössen. Så vi skaffade en liten kattunge. Busig till en början. Fick för sig att hoppa upp på bänkar och soffor. Men vi lärde henne rätt och fel. Och jag lärde mig att tycka om henne.
Några år senare fick vi kattungar på gården. Alla fick nya hem. Utom den grå. Den ville vi behålla. Han var godhjärtad. Lärde sig våra regler. Att hålla sig på golvet tills dess att vi skulle sova. Då fick han gärna sova vid fötterna i någon av våra sängar.
Solande på trätrallen kom han och la sig bredvid. Spann och ville buffa med nosen. Jämt. Han var alltid hemma. Såvida han inte jagade harar eller möss. Men en kväll för några dagar sen gick han för nära vägen.
Han vilar nu under vårt äppleträd i vårt bortre hörn av trädgården. Nära åkern där han jagade mat sin sista eftermiddag i livet och jag kan inte längre säga att mina band till djur är obefintliga. Jag saknar honom. Något alldeles otroligt. Och jag önskar att vi också kunde lärt våra katter att hålla sig borta från vägen.
Kommentarer
Skicka en kommentar