Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit. Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor. Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler. Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag lajkar varje b
I 17 år levde vi tillsammans. I 17 år växte vi upp tillsammans. Vi stapplade in i vuxenlivet. Tog körkort, köpte bil, födde barn, köpte hus, pluggade, födde ett barn till, bytte jobb, sålde hus, köpte större hus, uppfostrade, skrattade, sårade, sårades, älskade, förlät. När vi gick skilda vägar var ensamheten en tid till eftertanke. En tid att dra slutsatser och lärdomar om mig själv. Identifiera mina goda och sämre sidor. Egenskaper som i grunden är goda kan växla till det motsatta för min omgivning. Självständig, men kan uppfattas som undflyende. Godhjärtad, så länge det förtjänas. Humoristisk, kanske snudd på barnslig. Kunnig, men kan verka allvetande. Pratglad, kan döda andras ord. Lyssnande, så länge du kan hålla mig intresserad. Social, om det tillför något. Förr visste jag inte vem jag var. Det vet jag idag. Kan balansera mina egenskaper för omgivningens skull. Utan att ge avkall på den jag är. Med den vetskapen gick jag in i en ny relation. Med en man som är som jag. Imors