Vid den här tiden för elva år sedan fick jag samtalet från min styvfar som förändrade hela min värld.
Klockan var runt 18-tiden på fredagskvällen. Jag satt med min tvåårige son i soffan och läste saga. Telefonen ringde och jag svarade. Orden som letade sig ut från luren gick inte riktigt att förstå.
"Anna, mamma är död"
Jag skrek åt min styvfar att sluta skoja. Jag andades tungt. Gick in i badrummet. Ville inte att sonen skulle se. Någonstans fanns logiken kvar. Allt annat upphörde att existera.
Vi åkte till sjukhuset. På parkeringen kliver jag ur bilen och ser mina yngre bröder samlade. Vi håller om varandra och går in på sjukhuset. På rummet där mamma tillbringat sina sista timmar i livet är det lugnt och fridfullt.
Personalen har svept om henne nya lakan. Hon ser lycklig ut. Jag kysser hennes svala panna och när jag reser mig upp kunde jag där och då slagit ihjäl någon av ilska. Det är en av alla känslor jag upplevde de kommande dagarna.
Nu, elva år senare, har ilskan försvunnit. Sorgen finns kvar. Men också glädjen. Och minnena. Jag pratar med henne varje kväll. Ber om styrka. Delar med mig och hoppas hon ser hur älskad hon var och är.
Vet inte vad jag ska säga:-( Kram? Futtigt men ändock
SvaraRaderaÄr säker på att hon ser och vet hur älskad hon är.
SvaraRaderaKram till dig idag och alla andra dagar du fina Anna!
Stor kram.
SvaraRadera♥
SvaraRaderaKram.
SvaraRaderaÅh så fint skrivet Anna!
SvaraRaderaSorg är jobbig men en glädje över att man haft något fint i livet.
<3 <3 <3
Å så sorgligt, vackert och livfullt på en och samma gång.
SvaraRadera