Fortsätt till huvudinnehåll

När barnen blir stora

Bild tagen idag. Thea envisas med att sitta i mitt knä.


Innan barnen har man hur mycket tid som helst för sig själv och varandra i en relation. Ändå minns jag att jag kunde klaga när Dennis skulle träna för tredje gången samma vecka. Shit. Man har ju inget perspektiv när man är ung...
När barnen väl är kläckta ställer man direkt högre krav på varandra. Helt plötsligt förväntas man välja bort sin egentid till förmån för familjen. För när man får barn så är familjelivet helt plötsligt det viktigaste på den här jorden. Man ska hålla ihop. Gå på alla BVC-möten, alla luciafiranden, alla föräldramöten - ihop. Jag generaliserar, jag vet. Men många är så här. Vi var nog inte riktigt så hårda. Men åt det hållet. Definitivt.
När nu barnen äntrar tonåren så tror jag vi nått kulmen av hur mycket tid en familjs aktiviteter får ta. Nu är det inte bara ett utvecklingssamtal som ska tajmas in. Nu har barnen ett par tre aktiviteter styck. Det är runt 6 tillfällen per vecka som det ska skjutsas fram och tillbaka. Dessutom pluggar Wille inne i stan och vi bor på landet dit bussarna går extremt sällan. Ja, jag vet att vi får skylla oss själva som bosatt oss såhär. Men faktum kvarstår. Sen ska jag och Dennis också kunna hitta på något var och en för sig någon dag/kväll i veckan. Ett träningspass eller möte med vänner. Sen vill vi ju gärna hitta på något som familj också. Och som par utan barn.
Men som jag skrev, jag tror vi pikar nu. Det kan bara bli bättre nu. Jag ser ljuset.


Kommentarer

  1. Ja jag längtar jättemycket efter att slippa lämna och hämta på dagis. Tänk vad skönt att slippa stressa och hetsa! Vi har inte kommit dit ni är en. Vi har bara två aktiviteter per vecka. Så här blir det värre innan det blir bättre igen antar jag.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Balansera tiden på nätet

En sexårig flicka sitter på en gunga. Men hon gungar inte. Hon sitter med näsan i en mobiltelefon. Scenen finns i en film på Facebook som delas flitigt. Filmen går ut på att visa scener ur vardagen där mobilen blir viktigare än det som sker runt omring oss. Jag tyckte det blev en smula överdrivet. Jag är en förespråkare av mobilitet, stora kontaktnät och uppkoppling dygnet runt. Fördelarna överväger nackdelarna. Alla tycker inte så. Fine. Men jag gör det.  Att när som helst kunna se tv-program, läsa nyheter, titta på kompisens semesterbilder, googla efter fakta eller shoppa kläder. Att jag råkar göra det via min mobil, gör det mig till en sämre och mer osocial människa? Har vi inte tittat på tv förr? Bläddrat i postordertidningar? Var vi mer sociala då bara för att vi inte tittade ned i en mobil?  Nej. Det är en snedvriden bild. Vi gör samma saker. Men genom vår mobil. Däremot har det tillkommit något som gör att vi tillbringar allt mer tid i mobilen. De sociala medie...

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...