Vi träffades för drygt 15 år sen. Vi har snart levt med varandra lika länge som vi levt med våra föräldrar. Vi fick Wille. Och Thea. Och vi fick lov att växa upp. Vare sig vi var redo för det eller inte.
Vi har stöttat varandra genom studier, nya jobb, dödsfall, svek... Vi har grälat, dissat, älskat, skrattat, härjat, tjurat, busat, gråtit... Känslostormarna har kastat oss av och an. Gemensamma intressen har lyst med sin frånvaro. Jag älskar tystnaden. Han blir nervös. Jag älskar människor. Han håller sig med sina nära. Han är en jävel på idrott. Jag skiter fullständigt i om jag är bra på att fånga boller eller ej.
Men en sak har vi haft gemensamt. Barnen.
Vi har sett våra barns första steg, första tänder, första simtagen, reaktionerna på de första betygen. Tillsammans.
Men de klarar sig allt mer själva. De rör sig från oss. Steg för steg.
Sonen börjar med moppekortet i november. Lillan snackar foundation och kommande mens. Det är deras tur att växa upp och det betyder att vi är klara. Vi är vuxna. Det är nu nästa period i livet tar vid. Den när vi inte längre har barnen som klister mellan oss. När vi snackat oss trötta på minnena om barnens uppväxt, uppfostran, träningstider, deras framtid... Nu går vi sakta in i tider när vi ska umgås själva. Och helst också gilla det.
Vi testade på det i fredags. Och som ni ser så hade jag roligt. Åt att Dennis aldrig kan bli vettig på bild han själv inte arrangerat.
Visst är det härligt!?
SvaraRaderaJag älskar det.
Jag och PP har så mycket planer för vårt liv som bara vi.
Härligt det låter! :)
RaderaAtt prata barn är lätt och även om vi tvingar oss att prata om annat på våra dejter så halkar man ändå in på dem. Förhoppningsvis blir det lättare ju mer man får göra det. Vi pratade ju massor innan barnen. Och lika måste man inte vara, det blir för trist. Bara man står på samma grund eller vill åt samma håll eller ngt sånt. Samma livsrytm brukar jag säga att N och jag har. För hur olika vi ändå är så är det där som gör att man verkligen kan vara sig själv med varandra där och vi har en grund som är lika inför hur livet ska levas.
SvaraRadera