Fortsätt till huvudinnehåll

Livet efter barnen


                               

Vi träffades för drygt 15 år sen. Vi har snart levt med varandra lika länge som vi levt med våra föräldrar. Vi fick Wille. Och Thea. Och vi fick lov att växa upp. Vare sig vi var redo för det eller inte. 

Vi har stöttat varandra genom studier, nya jobb, dödsfall, svek... Vi har grälat, dissat, älskat, skrattat, härjat, tjurat, busat, gråtit... Känslostormarna har kastat oss av och an. Gemensamma intressen har lyst med sin frånvaro. Jag älskar tystnaden. Han blir nervös. Jag älskar människor. Han håller sig med sina nära. Han är en jävel på idrott. Jag skiter fullständigt i om jag är bra på att fånga boller eller ej. 
Men en sak har vi haft gemensamt. Barnen.
Vi har sett våra barns första steg, första tänder, första simtagen, reaktionerna på de första betygen. Tillsammans. 

Men de klarar sig allt mer själva. De rör sig från oss. Steg för steg. 

Sonen börjar med moppekortet i november. Lillan snackar foundation och kommande mens. Det är deras tur att växa upp och det betyder att vi är klara. Vi är vuxna. Det är nu nästa period i livet tar vid. Den när vi inte längre har barnen som klister mellan oss. När vi snackat oss trötta på minnena om barnens uppväxt, uppfostran, träningstider, deras framtid... Nu går vi sakta in i tider när vi ska umgås själva. Och helst också gilla det. 

Vi testade på det i fredags. Och som ni ser så hade jag roligt. Åt att Dennis aldrig kan bli vettig på bild han själv inte arrangerat. 


Kommentarer

  1. Visst är det härligt!?
    Jag älskar det.
    Jag och PP har så mycket planer för vårt liv som bara vi.

    SvaraRadera
  2. Att prata barn är lätt och även om vi tvingar oss att prata om annat på våra dejter så halkar man ändå in på dem. Förhoppningsvis blir det lättare ju mer man får göra det. Vi pratade ju massor innan barnen. Och lika måste man inte vara, det blir för trist. Bara man står på samma grund eller vill åt samma håll eller ngt sånt. Samma livsrytm brukar jag säga att N och jag har. För hur olika vi ändå är så är det där som gör att man verkligen kan vara sig själv med varandra där och vi har en grund som är lika inför hur livet ska levas.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

76 kg

Det är förskräckligt. Hur 17 gick det så här? Jo, med godsaker, vin och för lite träning. Nu är det naturligtvis ett par kilo vätska, men hallå... Jag är besviken på mig själv. Jag är som en missbrukare. När jag väl unnar mig så kan jag inte sluta. Det går aldrig att äta med måtta. När jag svullat i mig en godispåse kan jag sen öppna en påse ostbågar och toppa det med lite coca cola. Nej, det här går inte. Jag gav mig ut på en långpromenad. Dryga milen knallade jag. Det är ju trots allt träningen som jag måste komma igång med ordentligt igen. När jag hade en PT så kunde jag inte smita. Nu när jag kör själv är det lätt att boka av passet om något annat lockar. Och det går inte bara att småfjösa med någon timme här och där. Det måste bli rutin på skiten igen. Då, och bara då kan jag unna mig godsaker. Varje dag kommer jag bokföra min vikt här på bloggen. Jag vet att det finns motståndare till att väga sig varje dag. Men jag måste ha koll på hur kroppen svarar. Jag kommer också mäta b...

Tävling!

Julfester, glöggmingel och senare nyårsfest. Nu har du chansen att vinna en flaska "Pigga ögon" som sägs motverka mörka ringar under ögonen. Läs mer här. Jag har tre flaskor som skall hitta nya ägare. Flaskorna köpte jag till bröllopet och skulle lottats ut på festen. Men jag tänkte att ni alla skulle få chansen istället! För att tävla gör du detta: 1. Kommentera här 2. Tipsa om tävlingen på blogg/Facebook/Twitter 3. Följ min blogg - om du vill! ;) Jag drar vinnaren på söndag kväll - klockan 18.00. Då kan ni ha era flaskor i brevlådan lagom till julfesterna nästa vecka.

Jag vacklar...

Ingen vikt och stegstatus idag. Jag har tappat fokus. Jag har ingen PT som härjar på mig och det hade stor inverkan på mig. Nu har jag ett sådant oerhört sug efter sötsaker så det är inte klokt. Det känns inte roligt alls. Jag vet att jag är i en svacka. Ups n downs. Ni vet hur det är. Jag lär resa mig, men jag behöver kanske ett och annat peppande ord på vägen...lämna gärna det om du vill.