7.00 "God morgon Wille"
7.15 "Om 15 minuter åker jag Wille. Gå upp nu."
7.25 "Jag åker om fem minuter, går du inte upp får du ta dig till skolan själv."
På några minuter har han hasat sig upp ur sängen, gjort sig i ordning och möjligen petat i sig en macka. I bilen på väg till skolan och jobbet säger jag åt honom att han måste ställa klockan och gå upp utan tjat. Ja ja. Klockan är alltid ställd. Men den ringer aldrig. Säger han.
Jag har en överenskommelse med mig själv. Att inte tillåta irritationskänslor ta över mitt humör. Det gäller i de flesta situationer. Jag tänker att det finns en mening med det som sker. Tappar jag en ögonskugga i golvet är det svårt att hitta en mening, men att ta några djupa andetag och tänka positivt gör allt mycket enklare. "Ja, jag tappade ögonskuggan, men jag fick ju rent golv när jag torkade upp det".
Jag tänker på samma sätt i situationer där barnen prövar mitt tålamod. "Ja, han stänger av mobilens väckningsfunktion men hävdar att han inte gör det. Fast det är ju rätt roligt att han inte ens är medveten om det...skapligt tonårstrött."
Så fnissar jag till i bilen. Kikar på honom. Han kikar på mig. Han säger: Du är ju knäpp. Och ler.
Kommentarer
Skicka en kommentar