Anna Björk

Hela dagen har jag blivit gratulerad. Farfar, pappa och Ulla på dagen. Jag bjöd på biff, honungsglaserad lök och grönpepparsås. Till efterrätt en smarrig köptetårta. Jag har inte haft tid att ordna med eget. Det stör mig lite att servera köpt. Men är det gott så är det väl skit samma... Nu ikväll har nästa gäng anlänt och vi ska grilla.  Finporslinet plockades fram. Tårta från Ica Maxi. SKITGOD. Rosen är min! Litet blomsterarrangemang á la Anna

En varm sommardag stod du på verandan med armarna utsträckta i ett välkomnande. Du kramade mig hårt och bad mig vinka hej då till mamma. Du la handen på min axel och ledde in mig i köket där köttgrytan puttrade på spisen.  När vi ätit åkte vi ut med båten. Salta skärgårdsdofter. Du satt i fören och log. Min flytväst var för stor och luktade illa, men att få slippa var inte ett alternativ för dig.  Näten lades i och vi tog oss tillbaka till bryggan. Din trygga hand och hjälpte mig upp på fast mark. På knastrande grusvägar gick vi tillbaka till huset. Jag stannade i trädgården. Drog upp en morot som jag sköljde i trädgårdsslangen på sidan av huset. Knaprande gick jag vidare och tittade på sommartavlan.  Insekter som surrar, dofter av svensk sommar, kor som råmar på avstånd, solen på väg ned. När kvällen kommer samlas vi vid TV:n. Jag sitter i ditt knä och du övar bokstaven "r" med mig. Jag försöker. Och misslyckas. Och försöker igen. Du visar tålmodigt vägen och ...

Dennis, min man, tar ofta på mig. Kramas och vill ligga nära på natten. Men vad är det med hans händer som gör att de alltid söker sig till området runt byxlinningen, där fläsket är som mest påtagligt. Eller upp mot BH-bandet, där det också fläbbar över.  Ibland märker jag att han är på väg att nypa till i vecken, men han ångrar sig i sista stund, och det gör han rätt i. För oavsett om det är för att han tycker det är gulligt eller äckligt, så blir jag påmind om att jag inte gjort mitt jobb.  Vissa dagar skiter jag i det. Ligger så där som ett dragspel i sängen, i fosterställning, och låter honom hållas bland kullarna. Andra dagar sträcker jag på mig, drar in magen och lägger mig på rygg.  Skitfånigt, jag vet! Han vet ju precis hur jag ser ut och känns. I alla lägen. Problemet finns hos mig. Att jag överhuvudtaget bryr mig.  Jag tänker att det går över när jag gått ned mina resterande 10 kg, men troligen inte. Risken är att jag börjar fokusera på något an...

Skönsång (nåväl) i morse. Fint inslagna paket och sen lite fika på kvällen med svärmor och goda vänner. Hundratals grattishälsningar på Facebook, några sms och ett vykort. Från och med nu är jag 36 år. 

Ni vet dagarna innan mens. Tiden då nerverna ligger utanpå kroppen. Ni som är uppmärksamma på er kropps signaler vet redan innan blodet kommer, att det snart är dags. När jag hade mens (förklarar snart) kunde jag dagarna innan bli riktigt förbannad över sådana saker som att barnen lagt vantarna i fönstret istället för i vantskåpet. Jag blev så arg att jag lyfte upp dom från fönsterkarmen och kastade dom demonstrativt och med all kraft i golvet och skrek ut min frustration. Över ett par vantar. Hallå. Knäpphuvud. O då visste man. Snart mens... Nu för tiden har jag en stav i armen. En p-stav. Kopparspiral funkade inte. Blödde som en tok. Mini-piller glöms bort och kondom... Hallå? I en relation? Hur många kondomer måste man då inte hamstra för att inte riskera att bli med barn? Nej. Det funkar inte. Så det blev en p-stav i armen. Mensen upphörde nästan direkt. Och det gott folk är mycket värt! MEN. Ja, det finns ett stort MEN. Jag har ingen koll på mina hormoner längre. De där tre da...

Från en pigg och lustfylld kvinna, till ett vrak med feber och skit. Men jag är stilig här i soffan. Med kavaj och allt. O i morgon fyller jag år... Tips på hur jag blir frisk fort?

Nej, jag väntar inte barn. Utan jag har precis funnit mig i att jag aldrig mer kommer uppleva känslan av små sparkar i magen. Det tog 10 år att komma fram till att jag är nöjd som det är. Två barn är perfekt. Och det är precis så att tiden räcker till för dom. Hur skulle jag ha hunnit med tre? Det hade inte gått med det jobb jag har. Det hade krävt att jag gått ned i tid. Eller att Dennis gått ned i tid. För vi är ju en jämställd familj. Vi har delat på all föräldraledighet, och då är man ju riktigt jämställd. Det vet ju alla. Men den där känslan. Att bära på ett litet liv. Att känna dess rörelser. Fundera över dess personlighet. Hur han eller hon ser ut. Längtan efter att få hålla det lilla livet i min famn. Sniffa på huvudet. Klappa på magen när det kniper och somna med kärleken på magen. Allt det ville jag uppleva igen. Kunde inte riktigt acceptera att inte få en trea. Men Dennis stod på sig. Vi behöver tid till oss. Tid till de barn vi har. Han var realisten. Jag var drömmaren. ...