Fortsätt till huvudinnehåll

Vi lärde känna varandra


Anna Malmborg, 37 år. Jobbar som biträdande nyhetschef på Corren. Älskar människor, samtal, sol, bad och shopping. Gillar också att läsa, spela strandtennis och dricka Sangria. Kan lugnt softa i en solstol i nio timmar, men när nästa idé dyker upp i huvudet ska den genomföras omgående. Inte sen. Anser att semestern inte miljön för uppfostran av tokiga tonåringar som fått griller i huvudet. 

Motto: Låt ungen sitta med iPaden. Ja, hela dagen. Det är lugnt. Lugnast för oss. 




Dennis Malmborg, 36 år. Jobbar som arbetsledare på en byggfirma. Älskar att koppla av på dagen men festar gärna till gryningen. Är inte mycket för att socialisera med människor han inte känner, såvida det inte sker i glad samklang över en flaska öl. Kan kasta boll i vattnet en timme i sträck. Bara du kastar hårda bollar till honom. Anser att alla ska uppföra sig och har inga problem med att säga det. 

Motto: Städa bort dina hårstrån och servera mig drinkar så finns inga problem i världen.



William Malmborg, 14 år. Pluggar NO-profilen på Berzeliusskolan. Älskar att spela LOL, Mindcraft och att göra animationer i 3D-program på iPaden. Gärna hela dagarna. Är rätt social, men tar inte gärna första steget. Ogillar order och tar ingen skit. Sover till lunch och går inte på middag med ofixat hår. Spanar in brudar på stranden. Gärna några år äldre. 

Motto: Låt mig vara. 



Thea Malmborg, 11 år. Börjar femman. Instagrammar egopics, oftast med samma min. Försöker lära mamman att göra plutmun men skrattar åt försöken. Är kontaktsökande och rastlös. Vill aldrig gå och lägga sig. Vill däremot sysselsätta mamman och pappan. Strandtennis, kortspel eller poolhopp är kul aktiviteter. Ogillar skarpt när storebror tar fem centimeter av hennes sänghalva. 

Motto: "Ska vi spela...(fyll i med valfri aktivitet)"


Till vardags lever vi våra egna liv. Elva månader om året. Vi går till jobbet, eller skolan. Tillbringar åtta-nio timmar med våra kollegor eller skolkamrater. Efteråt tränar vi, umgås med vänner... Tiden vi alla fyra umgås begränsas till ett par timmar per kväll. Högst. I bästa fall. Men familjen är byggd på rutiner. Det är därför det funkar. Rutiner är pelarna i familjefästningen. Till vardags. 

När semestern sedan kommer ska vi hetsa iväg till stugan, båten, tältet, hotellrummet eller som i vårt  fall, en lägenhet på 60 kvadrat i Spanien. Där ska vi banne mig umgås som en familj. Oj vad vi ska älska att hänga med varandra. För vi älskar ju varandra. Och då kan det ju bara bli succé! Eller?

Nej, det behöver inte bli succé. Krocken kan bli stor. Chocken total. Rutinpelarna har rämnat. Inget är som vanligt. Människorna är främlingar. Ett helt år har gått sen sist och den där 13-åringen har blivit 14 och han är inte som han brukade vara. Och elvaåringen som vill ha pushup-bikini!? Det är ju inte ok. Vad fan hände? Hashtag #fail.

Första veckan är en katastrof. Andra veckan bättre och tredje veckan är vi nästan helt synkade igen. Vi skrattar, pratar och umgås utan att någon får ett sammanbrott bottnat i missförstånd eller obetänksamhet. 

Men nu är vi tillbaka i Sverige och vardagen. Vännerna lockar. Jobbet pockar på. Vi lärde känna varandra igen den här sommaren. Som individer i familjen. Och på den vågen rider vi in i höstmörkret. Men individer förändras. I synnerhet tonåriga individer. Och nästa sommar kommer vi stå lika chockade inför det faktum att våra egon ska rymmas på 60 kvadrat. 

Men vi älskar varandra. Och då kan det ju bara bli succé... Eller hur? Hashtag #win. 






Kommentarer

  1. Åh vilket härligt inlägg! Och som man känner igen sig :) Visst är det underbart att "lära känna" sin lilla familj några veckor på sommaren...om bara något år vill nog inte alla familjemedlemmar följa med till Spanien längre...så njut av varandra!!!

    SvaraRadera
  2. Vackert. Hoppas ni kan rida länge på vågen och att ni inte tappar bort varandra allt för mycket under året som kommer.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Underbar summering Anna.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Balansera tiden på nätet

En sexårig flicka sitter på en gunga. Men hon gungar inte. Hon sitter med näsan i en mobiltelefon. Scenen finns i en film på Facebook som delas flitigt. Filmen går ut på att visa scener ur vardagen där mobilen blir viktigare än det som sker runt omring oss. Jag tyckte det blev en smula överdrivet. Jag är en förespråkare av mobilitet, stora kontaktnät och uppkoppling dygnet runt. Fördelarna överväger nackdelarna. Alla tycker inte så. Fine. Men jag gör det.  Att när som helst kunna se tv-program, läsa nyheter, titta på kompisens semesterbilder, googla efter fakta eller shoppa kläder. Att jag råkar göra det via min mobil, gör det mig till en sämre och mer osocial människa? Har vi inte tittat på tv förr? Bläddrat i postordertidningar? Var vi mer sociala då bara för att vi inte tittade ned i en mobil?  Nej. Det är en snedvriden bild. Vi gör samma saker. Men genom vår mobil. Däremot har det tillkommit något som gör att vi tillbringar allt mer tid i mobilen. De sociala medie...

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...