Genom linsen syns jag

Linslus har jag kallats. Ända sen barnsben. När alla kastade sig åt sidorna satt jag glatt kvar och log mot kameran. Men att stå i en studio. I lampornas sken som obarmhärtigt visar varje skavank. Då är jag inte lika kaxig. Jag vet vilka vinklar som jag gör mig bäst i. När min skelögdhet syns som minst och när rynkorna inte ter sig lika djupa. Jag bör fotas snett uppifrån. Inte för mycket. Det blir bara löjligt. Alla vet att man ser smalare ut och att det är därför man sträcker armen så högt man kan ovanför huvudet. Nej, lite lagom är bäst. Le lätt utan tänder eller smäll av ett tandleende så mungiporna inte tar sig längre upp. Det blir bäst. Så bra det kan bli. Men min erfarenhet är att fotografen ofta tycker tvärtom.
De vill fota mig underifrån. Exponera min vänstra sida. Vill ha mig till töntiga leenden av medelklass. Och jag har sällan känt mig nöjd när resultaten visats.

I tisdags skulle jag in i fotostudion. Annonsfotografering. "Var så där snygg som du brukar" sa min kontaktperson. Jahopp. Modellpepp big time. Men inne i studion. Framför den gröna skärmen. Där hände något. Fotografen bad mig visa min högra sida. Linsen fotade mig inte i några grodperspektiv. Och i luftströmmarna från en Carola-fläkt poserade jag för annonserbilderna.

Annonserna är till programmet jag ska leda med start den 24 mars. En vecka innan ska annonserna in i Corren och NT. Jag hoppas jag känner mig nöjd. Bilden nedan är en selfie. Som jag själv tog under plåtningen. Annonserna ska nämligen spela på programmets innehåll. Snackisar inom media. Typ selfies. Ni kommer få se resultatet när det är klart.