Anna Björk

För 18 år sedan klev jag ut från gymnasiet och in på en lokal radiostation i Linköping. "Kan jag inte få jobba här, jag älskar musik". Jo, jag fick. På radiostationen jobbade Fredrik. Han var ett par år äldre. Snygg. Och hans röst var känd. Han var kul i etern och han var kul bakom mikrofonen. Jag skrattade högt åt hans skämt. Men vågade knappt prata med honom.  Han ordnade fester i staden, hängde med kändisar som gästade stationen och var i allmänhet rätt ball. Jag bytte karriär. Började jobba framför kameran istället för bakom mikrofonen. Fredrik och jag stötte på varandra ibland. Oftast på krogen. Ibland på stan. Någon gång på Coops parkering. För varje gång vi sågs vågade jag prata lite mer. Jag hade blivit vuxen. Fredrik äldre. Samma humor. Samma skratt. Jag hörde att radion såldes och han började jobba som reporter på Corren. Jag jobbade på TV4 och behövde en nyhetsuppläsare. "Varför inte fråga radiorösten Kliman, han måste ju funka framför kameran o...

Solen värmde våra kroppar. Veden värmde poolen. Skratten värmde våra själar. Vi träffades på nätet. Några av oss var bekanta innan. Andra var helt nya. Gänget har nu träffats för andra gången. Vi gästade Bella i Fjällbacka. Och här gott folk får ni ett axplock av de bilder som togs av min kamera. Susan. Förskolelärare. Nokiaägare. Pratglad. Fredrik. Bankman. Spinninginstruktör. Godhjärtad.   Bella. Fotograf. Spökrädd. Älskvärd. Joakim. Säljare. Träningsfantast. Omtänksam. Peter. Ljudtekniker. Norgeresenär. Humoristisk. Terése. Cafékvinna. Målvakt. Dansant.  Jeanette. Kommunanställd. Friskisinstruktör. Sprallig.  Jag.

Jag vaknar mellan fem och sex varje morgon, oavsett jobb eller ledighet. Lägger mig på rygg. Hoppas på att somna om. Det är ju inte ok att vakna då liksom. Men jag ger upp snabbt. Kikar piggt upp i luften. Tänker "GODMORGON, för mig själv". Tittar ut genom fönstret. Bra väder. Dåligt väder. Ja, det finns dåligt väder. Eller vänta förresten. Jag skulle ju inte tänka så längre... Jag ändrar mig. Det finns inga dåliga väder.  Tittar på mannen bredvid mig. Undrar hur han kan sova så hårt när den nya dagen formligen kickar mig ur sängen.  Tar upp mobilen och checkar läget. Säger hej och godmorgon till allehanda människor. Går på toa. Fortsätter hälsa och peppa morgontrötta människor med min skrivna skönsång "Godmorgon, godmorgon hör fåglar sjunga glatt, godmorgon, godmorgon i köööör". Alla uppskattar det. Jo, det är sant. Spolar. Går tillbaka in i sovrummet. Jo, han sover lika hårt. Drar på mina mysshorts och t-shirt. Funderar på vilka kul grejer jag ska hitta på un...

Ack du oinvigda. Du vet inte vilken vänskap du går miste om. Du vet inte vilka godhjärtade människor som under dygnets alla timmar finns där för dig. Dom finns nära. Inte alltid geografiskt. Men i tanken.  De finns i Värmland, Uddevalla, Stockholm, Linköping...  Jag har hittat dom bästa. Dom bästa för mig. Vi är likadana. Vi konstaterade det en varm julidag hemma hos mig i Kaga. Det är därför det är just vi. Vi gillar varandra.  Några av oss träffas nu igen. På västkusten. Kräftor, kalla bad, vin och vänner. Syskonen från Twitter, nu ses vi igen! DJ grillar.               Twitterparet nr 1. Peter och Terése.                 Jea_Aberg, MSvelander, PerThelaus och JoakimHager.                  Värdinnan i Kaga. Njuter och asgarvar.                 

                   Höstluften virvlar fram på slätten. Träden börjar ge upp hoppet om årets gröna växtlighet. De släpper snart taget och sluter sig för att spara energi. Till nästa vår.  Precis som många människor. Kryper in i vinteride. Tänder ljus, virar halsdukar om frusna halsar. Ser ut på den vilande naturen. Skriver Facebook-inlägg om kylan och drömmer om värme. Jag är likadan. Men när jag står där och ser ut på den frusna jorden ska jag tänka. Vilken ynnest att få se naturens skiftningar. Jag lever. Och får uppleva mirakel.  "Just open your eyes and see that life is beautiful".  Och just den textraden har jag permanent fått ritad på min kropp. Av Studio S i Linköping. Här är låtlänken till Sixx: A.M.:s låt "Life is beautiful" som hyser textraden jag valt att sätta på min rygg.

Jag har en vän som heter Kent. Han fyller snart 45 år. I helgen när vi sågs förklarade han skillnaden mellan att vara 25 och 45 år. Tryggheten. Att skita i vad alla andra tycker. Att gå sin egen väg. Att inte känna sig tvingad att passa in i mallen. Och det ska gudarna, den här mannen rör sig inte inom några ramar. Han gör precis vad som faller honom in. Han är också gammal nog att aldrig döma andra människor. Vet att det alltid finns två sidor av myntet och att man aldrig tar ställning utan att kika på båda sidorna först. Och en sådan egenskap förtjänar respekt gott folk.  Men just den egenskapen sitter inte i åldern. Den sitter i erfarenheten. Och den kan komma till dig som 20-åring. Eller så kommer den aldrig. I Kents fall har den funnits där i åtminstone tio år. För det är så länge som jag känt honom. Hoppas det blir tio år till. Fast han börjar å andra sidan bli till åren...

                                Vi träffades för drygt 15 år sen. Vi har snart levt med varandra lika länge som vi levt med våra föräldrar. Vi fick Wille. Och Thea. Och vi fick lov att växa upp. Vare sig vi var redo för det eller inte.  Vi har stöttat varandra genom studier, nya jobb, dödsfall, svek... Vi har grälat, dissat, älskat, skrattat, härjat, tjurat, busat, gråtit... Känslostormarna har kastat oss av och an. Gemensamma intressen har lyst med sin frånvaro. Jag älskar tystnaden. Han blir nervös. Jag älskar människor. Han håller sig med sina nära. Han är en jävel på idrott. Jag skiter fullständigt i om jag är bra på att fånga boller eller ej.  Men en sak har vi haft gemensamt. Barnen. Vi har sett våra barns första steg, första tänder, första simtagen, reaktionerna på de första betygen. Tillsammans.  Men de klarar sig allt mer själva. De rör sig från oss. Steg för st...