Anna Björk

Jag väger mina ord på våg. Formulerar mig för att hålla balansen. Skapa känsla. Utan att säga för mycket. Min blogg är personlig. Men bara en liten del av den jag är. För en tid sen fick jag frågan av Åsa Sjöberg om att medverka i hennes nya program Åsa mittemot.  Tvekade länge. Programidén bygger på personliga intervjuer. Personliga ned till det privata. Och jag visste inte om jag ville. Tänk om mina ord inte går att balansera. Tänk om jag säger för mycket. Tänk om jag sårar någon. Gör någon besviken eller arg. Men jag sa ja. Responsen jag fick på min medverkan i programmet Åsa mittemot har varit enorm. Jag tror jag klarade av balansen. Titta själv. Besök www.24corren.se eller www.24nt.se och klicka dig fram till programmet Åsa mittemot. Programmet är i två delar. Bild från programmet Åsa mittemot.

Drömmar. Visioner. Utmaningar. Ni vet det där vi ska göra för att känna oss levande. Uppleva lycka. En del gör upp listor. Analogt, digitalt eller mentalt. Jag samlar drömmarna i huvudet. Lagrar dem mentalt. Lägger dem i små hjärnrum. Låter dem komma fram i ljuset ibland. För att bearbetas. Knådas lite. Var sak har sin tid. Och nu börjar det bli tid för den här drömmen. Den som min västkustvän Bella planterade hos mig. Den slog rot i sitt hjärnrum och knopparna går att skönja. I sommar blommar drömmen. För då ska jag göra det här. Vandra till Trolltunga i Norge. Från Linköping, tänker ni? Är ni tokiga, säger jag. Nej, från en plats något närmare, tänker jag. Vem är på? Tokiga vandrare som riskerar livet för att ta en bra bild. Magi.

Fembarnsmamman kämpar med tentor och familjelogistik. Fyrbarnsmamman jobbar alla lediga timmar och har förändringar på sitt cytologprov. Tvåbarnsmamman som överlevde cancer kämpar med inre krafter. Tvåbarnsmamman vars mage nära brast tar svåra kliv mot ett nytt liv. Exempel från min kärlekscirkel. Fyra älskade vänner. Inga ovanligt med dem. De är som alla andra. Eller nej förresten. De är såklart bättre än de flesta. De är ju mina. När mina dagar känns tunga finns de där. Som förebilder. Som statyer omringar de mig. Blickar ut på världen åt mig. De blir mina ögon och mina öron. Deras styrka ger mig mod. De klarar det. Jag klarar det också. När lugnet lagt sig skingrar de sig sakta. Låter mig fronta världen bit för bit. Fyra soldater i min stora kärleksarmé. Jag älskar er alla. Lägg till bildtext

Skratt, tårar, glädje, sorg. Ett år bör innehålla lite av varje. Det är det som gör livet. Och runt omkring oss finns dessa människor som bidrar till att göra ditt liv lite mer innehållsrikt. Här följer ett axplock av mina möten under 2014. I början av året mötte jag Ali. Han hjälpte mig att få vita tänder. En ny erfarenhet. Men ack så beroendeframkallande.   Jag slutade mitt gamla jobb och började ett nytt. Jag tackades av på ett fint vis av fina människor. I februari besökte jag Värmlandsskogarna tillsammans med goda vänner. Vi grillade bland annat korv i en kåta, berättade hemlisar, såg vargspår, pulsade i djup snö och knackade hål på isen för att hämta vatten att spola toaletten med.  Jag lärde känna de här båda sköningarna. Adam och Madeleine. Båda bloggar. Båda är fina kollegor och panelmedlemmar i programmet Snacket går. Nu är det dessutom officiellt att Madeleine och hennes familj gör comeback i den nya säsongen av Familjen Annorlunda. ...

Annandag jul är jag på plats när butikerna öppnar. Då är det lugnt i butikerna. Misstänker att juldagsfirandet sätter ribban. Och inte mig emot. Medan kidsen ligger bakis i sängarna lallar tant runt och fyndar de bästa sakerna. Nedan ser du några av årets fynd. Bordsduk från Indiska 129 kronor. Julskål från Indiska. 100 kronor. Örhängen från... ja, det ser ni ju. 40 kronor.

Han kunde alfabetet som treåring. Älskade att prata om stenar, om gräset som aldrig slutar att växa och om varför vissa blommor är små och andra stora. Idag pratar han om skidor, nyårsfester och LOL (League of Legends). Han ville jobba på Tekniska verken eller laga mat. Idag vill han bli ingenjör. Kanske utveckla utrustning till sjukhusens operationssalar. Han älskade barnvisor. Sjöng om rockspindlar, krokodiler och små fiskar. Idag lär han sig spela Metallica på gitarr och har under året lyssnat 55 000 minuter på rock. Gärna Mötley. Han var livsfarlig på sin Bobby Car. Idag är han livsfarlig på sin Derbi (moppe). Han ville sällan hjälpa till med sådant han inte gillade. Han är likadan idag. Han kunde med en blick säga mig tusen ord. Han är likadan idag. Min första guldklimp fyller snart 16 år. Han är självständig, trygg och rolig. Han drömmer om körkort, Sweden rock, att flytta hemifrån, flytta utomlands, jobb, pengar... och kärlek. Det sistnämnda säger ...

En vindögd jultomte som tre-åringen stolt gav dig. Inslagen i knöggligt inslagspapper. En röd och vitprickig skål av lera som du själv skulpterat. En julgranskula du i timmar (eller var det minuter) förtrollat tittat på under din barndoms jular. Prydnader med affektionsvärde drunknar i strävan mot en modern, stilistisk, rustik, Ernstig, almogig eller skandinavisk stil. Vårt pynt byts ut. Kulor glöms bort. Bonader äts upp av råttor på vinden. Men fasen! Nu tar vi tag i minnena gott folk. Våga plocka fram de där sakerna som ligger längst ned i jullådan. Som du egentligen älskar. Som du mår bra av att se på. Spela roll om det inte passar in i din vita, ljust träiga och grå jul. Visst har du något du ler av att se? Något som kastar dig tillbaka till ett lyckligt minne. Här nedan är två av mina. En julgranskula från farmor. Ett öga, konstaterade jag som barn. Min fars alster. Vindögda tomtar i trä. Lika viktig för mina barn ...