Anna Björk

Klockan är 06.30 när jag öppnar den tunga porten och kliver ut i morgonluften. Stockholm börjar vakna till liv. Caféer brygger kaffe på trottoaren och bjuder kunderna en värmande filt att lägga över benen medan de sörplar varm dryck. Det är fortfarande vinter. Fodret i mina skinnhandskar börjar noppra sig efter en hel vinters användning. Jag passerar de små stolarna vid det morgonöppna caféet. Nickar mot mannen som jag möter varje morgon. Vi ler mot varandra. Nästan som om vi känner varandra. Fast vi aldrig bytt ett ord. Bakom mig hörs skyndsamma steg. Någon är sen till en lovad tid. Personen småspringer och försvinner runt hörnet.  Vid Ica står en lastbil parkerad. Varor lämnas och hämtas. Snabba ord byts innan bilen rullar vidare mot fler butiker.  Klockan 07.00 kliver jag in på redaktionen som aldrig sover. Nyheter flödar i tusentals. Var, när och hur? Läsa, titta, bedöma, värdera, utvärdera, besluta, guida, uppdatera, publicera.  Klockan 17.30 kliver jag ut i S...

Jag var bara några år gammal när vi möttes. Mamma presenterade oss. "Det här är Peter". Jag minns orden. Jag minns inte vad som hände efteråt. Om stämningen var stel. Eller om han tog oss i sina armar. Med oss menar jag mig själv och min lillebror. Jag hade en pappa. Jag fick en pappa till. Han älskade oss som sina. Han flätade mitt hår, höll min hand. Kramade mig. Hyllade mig. Ställde fram vatten och huvudvärkstabletter när jag som 16-åring kom hem onykter. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Två månader. Åren gick och jag flyttade hemifrån. Fick egna barn. Levde mitt vuxenliv.  Kärlekshistorien mellan mamma och Peter tog abrupt slut en höstdag 2001. Mamma dog. Chocken var total. Och inget blev som det var. Hans ögon var trötta. Ledsna. För sina barn levde han vidare. Med himlen runt hörnet.  Varje höst, när löven sprakar, minns jag hösten då mamma försvann. Men den här hösten drömde jag om honom. Om Peter. Vaknade kallsvettig och rädd att något hänt. Jag ringd...

Det här med att sjunga var ju aldrig min grej. En brysk respons på mina toner dödade entusiasmen under lång tid. Struntade till och med i att sjunga i min ensamhet. När trallvänliga låtar ljöd sjöng jag tyst för mig själv. Inom mig. Så tog Ellinor med mig till Caroline af Ugglas kör. På en timme lärde jag mig ta rena toner.  Caroline af Ugglas på scenen. Skulle inte klassa mig själv som rädd. Snarare tvärtom. Men höjder har jag haft svårt för. Stegar, toppen på fjället, hustaket. Att flyga går rakt mot min trygghetsinstinkt. Men jag flyger ofta. Klättrar på stegar och klipper äppleträd.  Januariresorna gick till Milano och Oslo. Röda läppar ska du ha Anna, sa Henric och jag köpte hans produkter. Som sedan blev liggande. Inte kan jag ha så synliga läppar heller? Nästa besök i sminkbutiken var det samma sak. "Du som är så mörk kan ha riktigt röda läppar Anna." Sagt och gjort. Nu går jag all in.  Röda läppar med produkter från Make up Store. ...

Årskrönikorna ploppar upp här och där. Bekännelser, nådda mål eller brustna drömmar. Sorg och glädje. Vi lär oss och lovar bättring. Vi ska välja lyckan. Vi ska nå våra träningsmål. Vi ska sålla bort sanden i våra liv och lägga fokus på guldet.  Det är sådana vi är vi 70-talister. Vi har tid kvar att ångra och göra rätt. Stressade ältar vi våra oförrätter och berättar för världen om våra lärdomar. Gör om, gör rätt.  Jag har varit likadan. Men mitt 2015 blev annorlunda.  Några månader in på det nya året klev en nära vän fram i ljuset. Med en trygg hand tog han tag i mig. Tvingade mig stanna upp. Med sin klokhet lyste han upp de mörka hörnen i min virvlande själ. Jag grät. Sörjde de som försvann. Sörjde det som aldrig blev. Vi har pratat om flyktbeteende, uppmärksamhetsbehov och ego. Vi har diskuterat orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. Jag fick hjälp att vända ut och in på mig själv. Jag gjorde plats för nya skratt och erfarenheter. Misstag eller lyckokas...

Julaftonsmorgonen andas förväntan. Det nalkas kramar, krubb och klappar. Vi målar våra naglar röda, ikläder oss de juligaste outfits vi kan finna i våra garderober. Den sista maten ska förberedas. Det suckas över missade inköp och bilen går mot julöppen butik. Högtalarna vibrerar av bjällerklangsmusik sen i novemberslut. Gästernas bilar syns vid krönet på landsvägen och snart är huset fullt av älskade människor. Det trängs vid grytor och karotter. Låt maten väl smaka. Julmustspäckade ungar kutar runt runt i sin längtan efter tomten och hans klappar. Rödmosiga vuxna hyschar och skålar i snapsdryck. Ja, ni vet storyn. Har vi själva inte varit med om den har vi fått den riktiga julen förklarad för oss. En riktig jul. Vad är det? Att få umgås med människor vi älskar, svarar nog många. Att äta gott och dela ut en julklapp säger andra. För mig finns ingen riktig jul. Den dog med mamma. Istället har vi försökt skapa en riktig jul för våra barn. Med kärlek, mystik och nyfikenhet har vi b...

Irritationen låg som ett täcke över oss i bilen på väg hem. Jag hade hämtat barnen från skolorna. De var trötta. Väl hemma splittrades vi åt olika håll. Den ena in på sitt rum. Den andra ut i köket för att rota i kylskåpet. Själv satte jag mig i fåtöljen och öppnade Facebook. Det flödade av Lajkat-klipp och delade artiklar. Det är den typen av inlägg jag oftast stannar vid och därför väljer Facebook att också låta mig se dessa uppdateringar lite oftare än andra inlägg. Men det fanns ett inlägg som skiljde sig från mängden. Många av mina vänner hade kommenterat. Inlägget innehöll en bild på en gammal vän. Hon låg på en sjukhussäng. Hon för en kamp mot cancer. Jag såg länge på bilden och funderade på vad jag skulle skriva. Jag ville skriva. Jag ville bidra med styrka. Eller ett leende. Men mina ord kändes meningslösa. Orden stannade på tangentbordet. Jag knappade fram ett hjärta. Men raderade. Det kändes för enkelt. Det har gått ett par veckor och jag har inte kunnat sluta tänka på inl...

Livet blev huller om buller. Rutiner kastas upp i luften. Jag har vant mig att röra mig sida vid sida med kaos. Det är ok. Kaos är som vårfloden. Vild och otämjd. Kommer du för nära kaos rycks du med. Tankarna virvlar som strömmarna omkring dig. Du kämpar efter fast mark under fötterna och med en sista kraftansträngning lyckas du kanske ställa dig upp igen. Eller så räddas du av en utsträckt hand. Jag virvlar inte i kaos. Jag rör mig lika snabbt, men i min egen fåra. Jag är stark. Mentalt och fysiskt. Jag har tränat i många år nu. Både med min fysiska kropp och med mitt sinne. Jag sätter upp mål. Ibland når jag dem. Ibland inte. Målen är min morot. Jag sätter siktet långt fram och med blicken fokuserad så börjar jag röra mig. Men numera tillåter jag mig också att bromsa och skita i alla mål om jag känner för det en dag. Jag vet att jag är tillbaka på banan igen imorgon. Jag litar på mig själv. Jag är i grunden nöjd med mitt liv. Och det är en ynnest att få leva med den känslan. M...