Drömmen om katastrof

På väg till Arlanda. I bilen sitter jag och barnen. Dennis var sen (?) och skulle ta den andra bilen upp. Väl på plats på parkeringen upptäcker jag i väskan att jag saknar både mobiltelefon och pass!

Min nya passbild.

Panik. Bara är en timme kvar innan incheckningen stänger. Ser en familj och springer fram och ber att få låna mannens mobil för ett kort samtal till min man. Visst, säger mannen och ger mig en rosa telefon med Homer Simpson som bakgrundsbild.

Homer.

Jag får tag på Dennis som glad i hågen berättar att han hittat schyssta begagnade nackkuddar på Myrorna och att han nu ska åka uppåt Arlanda. "Men du har bara en timme på dig", sa jag. "Inga problem, lugna ned dig", svarar han.

Jag ber familjen att få ringa ännu ett samtal. Denna gången till Helen och Kent som jag heller inte vet var de är. De säger att de fastnat i en hastighetskontroll.

Ögat ser dig.

Barnen och jag går till Terminal 5 på Arlanda. Det ser annorlunda ut. Massa med butiker trängs om utrymmet. Torghandlare med delikatesser står uppradade mellan incheckningsköerna. Jag går och spanar lite. Stressad i mitt inre. Ska Dennis hinna? Jag ser ett par Chanelörhängen jag vill ha, men går därifrån och spanar över folkmassan.

Skylt.

Då ser jag Johan och Sabrina i folkhavet. "Hej, vad gör ni här?", frågar jag. "Vi ska med till Thailand", säger dom. Vi sätter oss ned för att invänta dom andra. Efter en stund kommer Danne, Anna och Jossan och ser förvånade ut att dom andra inte kommit. Varje minut känns som en timme. Johan fördriver tiden genom att tafsa på sin fru och högljutt berätta vad han vill göra med henne. Hrm.

Johan som vanligtvis är mycket väluppfostrad och trevlig.

Tillslut kommer de andra. Dennis ler stort och ser inte alls bekymrad ut. "Ni ser. Jag hann!". Jag frågar var han har passen. Då slocknar leendet och han säger: "Dom behöver vi inte ändå. De kollar aldrig."
"Har du glömt passen Dennis?", frågar jag. "Ja", svarar han.

Måtte aldrig detta hända om tio dagar när det är på riktigt!