***
De har funnits där hela livet. Farmor, farfar, mormor och morfar. De har bytt blöjor på mig, lekt med mig, gjort söt saft på solmogna bär, låtit mig få följa med på fisketurer i gryningen, lärt mig baka bullar, firat alla mina födelsedagar, låtit mig skjuta luftgevär, tröstat mig när åskan skrämde, kramat mig, tröstat mig…
Jag är snart 36 år och är lycklig över att ha fått så många år med mina gamlingar som varit en källa för trygghet och kärlek.
Men på fredag tar jag ett sista farväl av min farmor. Hon var färdig med sin tid här hos oss. Några dagar innan hon vandrade vidare hälsade jag på henne. Hon var trött, men vi pratade sakta. Om förr och om nu. Små ord av kärlek. Jag tvättade bort svetten ur hennes panna. Smekte hennes arm. Hon orkade inte länge. Slumrade till. Vaknade igen. Innan jag gick möttes våra ögon. Hennes blå rakt in i mina gröna. Hon tog min hand och viskade:
-Vi ses igen Anna. Jag älskar dig.
Jag kysste henne på kinden. Tårarna trillade ned i hennes gråa hårstrån. Jag reste mig sakta och tittade på henne genom tårdränkta dimmor. Hon log. Jag log.
På vägen hem tänkte jag på hennes ord. ”Vi ses igen Anna”. Ja, farmor. Vi ses igen. Då ska jag visa att jag blivit lika bra som dig på att göra brunsås.
***
Min farmor, jag och farfar. Sommaren 2011. |
det är tungt... Ger dig en massa tankar och styrka.. <3
SvaraRaderaOhhh Anna vilka fina kärleksfyllda ord.
SvaraRaderaHela texten berörde mig och jag tror på att en dag så träffas ni igen en dag när du står där och gör din brunsås tittar hon över din axel och upptäcker att du har tagit till dig vad hon lärt ut.
Många Kramar
Oj, men vad snabbt livet förändras, jag menar, hon såg ju väldigt pigg ut på bilden jämfört med den beskrivning du återger ovan...
SvaraRaderaHur som helst, jobbigt är det.
Har aldrig träffat min morfar då han dog när min mamma var 14, farmor och farfar (i Danmark) gick bort för säkert 15 resp. 20 är sedan. Har min 95-åriga mormor kvar, hon har överlevt sitt enda barn (min mamma) med i dagsläget 8 år... men sist vi var där var hon "långt borta"...
Kan tala om att det är enormt svårt (och framförallt frustrerande) när man kommer med 4 barnbarnsbarn och hon inte har en susning om vem man är... och jag tvivlar på att det blir bättre framöver.
(hoppsan vilken uppsats det blev)
*kram*
Vackert!
SvaraRaderaFarmor vilar i Friden.
Vad fint skrivet. Jag vet hur jobbigt det känns, kramar till dig.
SvaraRaderaÅh vad fint skrivet. Jag blev alldeles tårögd.
SvaraRaderaKram
Så fint du skrivit. *torkar tårarna och ägnar en tanke åt mina egna far- och morföräldrar som inte längre är med oss*
SvaraRaderaDu har gåvan att formulera orden väl.
SvaraRaderaFint skrivet!
fina fina ord!
SvaraRaderaVackert skrivet gumman! Love /Pappa
SvaraRaderaAnna, så vackert skrivet och man kan lätt känna både beundran och kärlek i din ord att mina ögon tåras. Det får mig att tänka på dem som fattas mig...
SvaraRaderaEn dag kommer ni att ses igen, och till dess är ni tillsammans inombords.
Kram
Vackraste jag läst på länge, började gråta när jag läste här. Otroligt vackra ord!
SvaraRadera//Lina
Jättefint skrivet. Kram till dig.
SvaraRaderaVad fina ni är! Tack! <3
SvaraRaderaVackert! De har en stor mening i våra liv samt kan ge oss historia som är viktigt för vår utveckling. vi ska glädjas åt det de delar med oss under vår uppväxttid.
SvaraRaderaHjälper föga, men kram=(
SvaraRadera