Fortsätt till huvudinnehåll

Farväl, tills vi ses igen


***

De har funnits där hela livet. Farmor, farfar, mormor och morfar. De har bytt blöjor på mig, lekt med mig, gjort söt saft på solmogna bär, låtit mig få följa med på fisketurer i gryningen, lärt mig baka bullar, firat alla mina födelsedagar, låtit mig skjuta luftgevär, tröstat mig när åskan skrämde, kramat mig, tröstat mig… 
Jag är snart 36 år och är lycklig över att ha fått så många år med mina gamlingar som varit en källa för trygghet och kärlek. 
Men på fredag tar jag ett sista farväl av min farmor. Hon var färdig med sin tid här hos oss. Några dagar innan hon vandrade vidare hälsade jag på henne. Hon var trött, men vi pratade sakta. Om förr och om nu. Små ord av kärlek. Jag tvättade bort svetten ur hennes panna. Smekte hennes arm. Hon orkade inte länge. Slumrade till. Vaknade igen. Innan jag gick möttes våra ögon. Hennes blå rakt in i mina gröna. Hon tog min hand och viskade:
-Vi ses igen Anna. Jag älskar dig. 
Jag kysste henne på kinden. Tårarna trillade ned i hennes gråa hårstrån. Jag reste mig sakta och tittade på henne genom tårdränkta dimmor. Hon log. Jag log.
På vägen hem tänkte jag på hennes ord. ”Vi ses igen Anna”. Ja, farmor. Vi ses igen. Då ska jag visa att jag blivit lika bra som dig på att göra brunsås.

***


Min farmor, jag och farfar. Sommaren 2011.






Kommentarer

  1. det är tungt... Ger dig en massa tankar och styrka.. <3

    SvaraRadera
  2. Ohhh Anna vilka fina kärleksfyllda ord.
    Hela texten berörde mig och jag tror på att en dag så träffas ni igen en dag när du står där och gör din brunsås tittar hon över din axel och upptäcker att du har tagit till dig vad hon lärt ut.

    Många Kramar

    SvaraRadera
  3. Oj, men vad snabbt livet förändras, jag menar, hon såg ju väldigt pigg ut på bilden jämfört med den beskrivning du återger ovan...
    Hur som helst, jobbigt är det.
    Har aldrig träffat min morfar då han dog när min mamma var 14, farmor och farfar (i Danmark) gick bort för säkert 15 resp. 20 är sedan. Har min 95-åriga mormor kvar, hon har överlevt sitt enda barn (min mamma) med i dagsläget 8 år... men sist vi var där var hon "långt borta"...
    Kan tala om att det är enormt svårt (och framförallt frustrerande) när man kommer med 4 barnbarnsbarn och hon inte har en susning om vem man är... och jag tvivlar på att det blir bättre framöver.
    (hoppsan vilken uppsats det blev)
    *kram*

    SvaraRadera
  4. Vad fint skrivet. Jag vet hur jobbigt det känns, kramar till dig.

    SvaraRadera
  5. Åh vad fint skrivet. Jag blev alldeles tårögd.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Så fint du skrivit. *torkar tårarna och ägnar en tanke åt mina egna far- och morföräldrar som inte längre är med oss*

    SvaraRadera
  7. Du har gåvan att formulera orden väl.
    Fint skrivet!

    SvaraRadera
  8. Vackert skrivet gumman! Love /Pappa

    SvaraRadera
  9. Anna, så vackert skrivet och man kan lätt känna både beundran och kärlek i din ord att mina ögon tåras. Det får mig att tänka på dem som fattas mig...

    En dag kommer ni att ses igen, och till dess är ni tillsammans inombords.
    Kram

    SvaraRadera
  10. Vackraste jag läst på länge, började gråta när jag läste här. Otroligt vackra ord!
    //Lina

    SvaraRadera
  11. Jättefint skrivet. Kram till dig.

    SvaraRadera
  12. Vackert! De har en stor mening i våra liv samt kan ge oss historia som är viktigt för vår utveckling. vi ska glädjas åt det de delar med oss under vår uppväxttid.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Vikthets och bröllop

Ni som följt mig ett tag vet att jag inför det här bröllopet jobbat som en tok med att gå ned i vikt. Vissa perioder har det gått riktigt bra, för att i nästa stund balla ur fullständigt. Som ni förstår har ju alla i min närhet fått dras med mig och mina idéer. Mina kollegor inte minst. Så på bröllopet visade dom filmen - "En dag i Annas liv". Jag tänkte visa vissa delar av den här.  Några scener är av det slag att det inte passar sig för ett offentligt forum. Men ni kommer förstå grejen. I slutet av filmen får ni också se en del av vigseln. Vill bara poängtera att det är mitt skratt ni hör genom filmen. Jag lurade att tro att det skulle användas till ett tv-program. Icke. Det var till den här filmen. Håll till godo. 

Hon vandrade vidare

En varm sommardag stod du på verandan med armarna utsträckta i ett välkomnande. Du kramade mig hårt och bad mig vinka hej då till mamma. Du la handen på min axel och ledde in mig i köket där köttgrytan puttrade på spisen.  När vi ätit åkte vi ut med båten. Salta skärgårdsdofter. Du satt i fören och log. Min flytväst var för stor och luktade illa, men att få slippa var inte ett alternativ för dig.  Näten lades i och vi tog oss tillbaka till bryggan. Din trygga hand och hjälpte mig upp på fast mark. På knastrande grusvägar gick vi tillbaka till huset. Jag stannade i trädgården. Drog upp en morot som jag sköljde i trädgårdsslangen på sidan av huset. Knaprande gick jag vidare och tittade på sommartavlan.  Insekter som surrar, dofter av svensk sommar, kor som råmar på avstånd, solen på väg ned. När kvällen kommer samlas vi vid TV:n. Jag sitter i ditt knä och du övar bokstaven "r" med mig. Jag försöker. Och misslyckas. Och försöker igen. Du visar tålmodigt vägen och ...