Fru i ett år

Jag mötte honom på Safaris dansgolv 1997. Hans ljusa hår som en man runt ansiktet. I den virvlande dansen fångade han min blick. Jag hans. Två unga eldsjälar möttes och förenades.

Där och då inleddes vår stormiga relation. Glädje och skratt blandades med tårar och skrik. Passionen flödade och våra barn knöt kärleken samman i ett evigt förbund. Men vi blev trötta. Familjerollerna ersatte våra jag.
Vem tog hand om mest hemma? Vem jobbade hårdast? Jag, jag, jag. Och vi föll djupt.
Vi tvingade oss att prata om livet. Om oss. Det fanns bara en väg. Men skulle vi gå ensamma eller tillsammans? Orkade vi?
Två utmattade själar nickade i bifall. Vi skulle klara det. Steg för steg tog vi oss uppåt. Ibland nära att halka ned igen. Ibland ville jag knuffa tillbaka honom ned i hålet. Säkert ville han detsamma med mig.
Men vi kämpade, tog hjälp av våra vänner och sakta kom glädjen tillbaka.
Förra våren gick han ned på knä. Jag sa ja och för ett år sedan bytte vi ringar framför hundratals gäster.
Viljan är fortfarande stark men vi siktar inte längre på varandra. Vi lever sida vid sida. Som man och hustru.