Anna Björk

Jag har aldrig åkt längdskidor. Inte förrän den här säsongen. Målet var att staka mig runt sträckan gånger tre innan loppet. Det är ju rådet man får när man ska åka motionslopp. Halvvasan är 4, 5 mil och jag konstaterade att jag egentligen skulle behöva ha 15 mil i benen innan jag ställer mig i startfållan. Jag har fått goda råd längs vägen. Henrik och Linda fanns där och rådde mig till fokuserad träning. Kollegor, vänner och bekanta som gjort samma lopp kom med goda råd kring utrustning och klädval. Mina teamkamrater har peppat mig i vår Facebook-grupp och på de träningspass vi fått till gemensamt. Jag har vinglat fram i spåren. Stillastående ramlat när glidvallan tagit bra. Ramlat i nedförsbackar. Fått blodsmak i munnen i uppförsbackarna. Kämpat med rädslan att kasta mig ut i en nedförsbacke som slutar i en sväng. Att proffsigt skatea med ena skidan i en kurva för att enkelt svänga är skitsvårt och inget jag hanterar. Inte på långa vägar.  Några 15 mil har jag inte fått till...

Sorlet från fikarummet på våningen nedanför når upp till kontoret där jag sitter. Glada röster, skratt och porslinsskrammel från det lilla pentryt.  Jag vänder blicken mot fönstret och ser Mjärdevi Science Park torna upp sig bakom de vinterkala träden. Snart kan jag lägga den första veckan på mitt nya jobb till handlingarna. Jag är samordnare för studentwebben på LiU.  Första dagen vandrade jag runt på universitetsområdet. Jag fick lära om Terra, Origo och tipsades om de bästa lunchrestaurangerna. Jag gick höra om sköna studentaktiviteter, om Campusbussen som forslar studenter och personal mellan Linköping och Norrköping, nya webben som snart lanseras och hämtade ut mitt LiU-kort. Jag hejade på grabbar vid bilpoolen, samtalade med kvinnor på tryckeriet och stötte på mängder av studenter.  En del är klädda i sina dräkter. De flesta i vanliga kläder. De är här för att bli någon. För att bygga sin kunskapsbank och förbereda sig för yrkeslivet.  Jag har redan ...

Nya tider väntar. Rensar min dator. Tittar på sommarens bilder. Hittar den här bilden och stannar upp. Vi står högst upp i Eiffeltornet men det är inte det som får mig att hejda mig. Nej, det är uttrycken i våra ansikten. För ett par år sedan gav vi oss ut i ett känslokrig. Vi höll varandra i händerna och strävade framåt. Vi föll ihop men reste oss. I somras reste vi tillsammans i nybildade familjer och uttrycken ni ser i våra ansikten är lycka. Vi klarade oss. Tillsammans är vi starka.

Sommaren har varit stark. Uthålligt kämpar den vidare och motar hösten framför sig. Men tillslut falnar dess styrka. Ger efter för mörker och kyla. Och nordborna äntrar vinterdvalan. Sommarens grillkvällar byts ut mot öppenspis-mys. Slatten rosévin hälls ut. Eller dricks skamset upp i all hast. Det är ju synd att låta dropparna förspillas. Nu fylls glasen med det mustigt röda. Vi lagar grytor. Långkok som fyller huset med doft av kryddpeppar och lagerblad. Tunna sommarlinnen byts mot tjockstickade koftor. Som matchas med stickade halsdukar. Och stickade sockor. Och stickade mössor. Och stickade vantar. Det är tid för eftertanke. Låta sommarens virvlande minnen sjunka in. Göra plats för nya. Välkomna hösten. Omfamna dess färger och klara luft. Även dess duggiga dagar. Det finns tid att lära känna en ny vän. Läsa en bok i en obekant genre. Upptäcka nya promenadvägar. Baka bröd. Eller varför inte lära dig något grundläggande? Att slå en riktig bea som du kan ersätta Lomanders med näst...

Vid starten.  Kvällen innan snurrade jag runt hemma. Tjoade och stimmade. Jag packade, lyssnade på hög musik och fuldansade. Fredrik konstaterade att det var nybörjarnerver som vaknat. Jag hade svårt att komma till ro i sängen och missbrukade väderappar i jakt på det bästa vädret för rundan. Vid starten hade jag beordrat Fredrik att vi skulle placera oss sist i klungan med starttiden 7.52. Tanken på hetsiga cyklister som vill ligga och trycka en decimeter bakom mig väckte obehag. Fredrik, som cyklat många Vätternrundor, såg loppet som ett sätt att umgås. Att göra något tillsammans. Gödsla ett gemensamt intresse. Han såg inga problem med att göra mig till lags.  Vi ställde oss sist i fållan. Jag hetsdrack en näringsgelé. Eller drack och drack. Tuggade i mig. Slajmiga som de är. Sen rullade vi iväg. Med blott 12 mil i benen och en runda på 5, 5 mil som den längsta i mitt liv, kände jag mig osäker på utgången. Jag var säker på att ta mig i mål, så länge jag inte ådro...

Klockan är 06.30 när jag öppnar den tunga porten och kliver ut i morgonluften. Stockholm börjar vakna till liv. Caféer brygger kaffe på trottoaren och bjuder kunderna en värmande filt att lägga över benen medan de sörplar varm dryck. Det är fortfarande vinter. Fodret i mina skinnhandskar börjar noppra sig efter en hel vinters användning. Jag passerar de små stolarna vid det morgonöppna caféet. Nickar mot mannen som jag möter varje morgon. Vi ler mot varandra. Nästan som om vi känner varandra. Fast vi aldrig bytt ett ord. Bakom mig hörs skyndsamma steg. Någon är sen till en lovad tid. Personen småspringer och försvinner runt hörnet.  Vid Ica står en lastbil parkerad. Varor lämnas och hämtas. Snabba ord byts innan bilen rullar vidare mot fler butiker.  Klockan 07.00 kliver jag in på redaktionen som aldrig sover. Nyheter flödar i tusentals. Var, när och hur? Läsa, titta, bedöma, värdera, utvärdera, besluta, guida, uppdatera, publicera.  Klockan 17.30 kliver jag ut i S...

Jag var bara några år gammal när vi möttes. Mamma presenterade oss. "Det här är Peter". Jag minns orden. Jag minns inte vad som hände efteråt. Om stämningen var stel. Eller om han tog oss i sina armar. Med oss menar jag mig själv och min lillebror. Jag hade en pappa. Jag fick en pappa till. Han älskade oss som sina. Han flätade mitt hår, höll min hand. Kramade mig. Hyllade mig. Ställde fram vatten och huvudvärkstabletter när jag som 16-åring kom hem onykter. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Två månader. Åren gick och jag flyttade hemifrån. Fick egna barn. Levde mitt vuxenliv.  Kärlekshistorien mellan mamma och Peter tog abrupt slut en höstdag 2001. Mamma dog. Chocken var total. Och inget blev som det var. Hans ögon var trötta. Ledsna. För sina barn levde han vidare. Med himlen runt hörnet.  Varje höst, när löven sprakar, minns jag hösten då mamma försvann. Men den här hösten drömde jag om honom. Om Peter. Vaknade kallsvettig och rädd att något hänt. Jag ringd...