När jag var liten och tittade i farfars fotoalbum suckade jag tungt av tristess när jag kom till partier med blomsterbilder. Ofta var de samlade på ett par uppslag. Den ena blomman efter den andra. Och idag - 30 år senare (nej, det kan inte stämma, 30 år!?), gör jag exakt likadant. Fast på ett digitalt vis och med något bättre bilder. Jag älskar att fota bilder och jag älskar Instagram! Har ni inte addat mig där? Gör det vettja! Gissa vad jag heter där? Mmm...
Det är förskräckligt. Hur 17 gick det så här? Jo, med godsaker, vin och för lite träning. Nu är det naturligtvis ett par kilo vätska, men hallå... Jag är besviken på mig själv. Jag är som en missbrukare. När jag väl unnar mig så kan jag inte sluta. Det går aldrig att äta med måtta. När jag svullat i mig en godispåse kan jag sen öppna en påse ostbågar och toppa det med lite coca cola. Nej, det här går inte. Jag gav mig ut på en långpromenad. Dryga milen knallade jag. Det är ju trots allt träningen som jag måste komma igång med ordentligt igen. När jag hade en PT så kunde jag inte smita. Nu när jag kör själv är det lätt att boka av passet om något annat lockar. Och det går inte bara att småfjösa med någon timme här och där. Det måste bli rutin på skiten igen. Då, och bara då kan jag unna mig godsaker. Varje dag kommer jag bokföra min vikt här på bloggen. Jag vet att det finns motståndare till att väga sig varje dag. Men jag måste ha koll på hur kroppen svarar. Jag kommer också mäta b...




De dära blommorna på näst sista bilden de är ju så fiina!
SvaraRaderaJag tyckte likadant, min far kunde ta 73 bilder på en och samma blomma och det fick gärna vara runt jul och en amaryllis. Men som du säger, så här ett antal år (?!?) senare gör man likadant, roligt är det med... :)
SvaraRaderaJag tyckte också de bilderna var tråkiga. Still do.
SvaraRadera