Att leva med sin spegelbild dagligen är förblindande. Idag hittade jag dom här bilderna. Tagna för ungefär fem år sen. Har ni sett vad köttig jag var! Oj oj oj. Inte konstigt min farfar kallade mig för "den lilla rultan".
Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit. Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor. Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler. Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...
Nämen Anna! Vilken skillnad! Nu kan du ju se att det du gör och har gjort verkligen har gett resultat.
SvaraRaderaDet som andra ser men kanske inte du själv.
Kram
Oj vilken skillnad! Bra jobbat!
SvaraRaderaHej snyggo (nu som då)! Men visst är det skillnad, och vilken skillnad!!! :)Det både ser du och känner i kroppen eller hur :)
SvaraRaderaEn härlig gobit:)
SvaraRaderaDet är det som är så coolt med före- och efterbilder. Snacka om att du är en helt ny du!!
SvaraRadera