Att leva med sin spegelbild dagligen är förblindande. Idag hittade jag dom här bilderna. Tagna för ungefär fem år sen. Har ni sett vad köttig jag var! Oj oj oj. Inte konstigt min farfar kallade mig för "den lilla rultan".
Det är förskräckligt. Hur 17 gick det så här? Jo, med godsaker, vin och för lite träning. Nu är det naturligtvis ett par kilo vätska, men hallå... Jag är besviken på mig själv. Jag är som en missbrukare. När jag väl unnar mig så kan jag inte sluta. Det går aldrig att äta med måtta. När jag svullat i mig en godispåse kan jag sen öppna en påse ostbågar och toppa det med lite coca cola. Nej, det här går inte. Jag gav mig ut på en långpromenad. Dryga milen knallade jag. Det är ju trots allt träningen som jag måste komma igång med ordentligt igen. När jag hade en PT så kunde jag inte smita. Nu när jag kör själv är det lätt att boka av passet om något annat lockar. Och det går inte bara att småfjösa med någon timme här och där. Det måste bli rutin på skiten igen. Då, och bara då kan jag unna mig godsaker. Varje dag kommer jag bokföra min vikt här på bloggen. Jag vet att det finns motståndare till att väga sig varje dag. Men jag måste ha koll på hur kroppen svarar. Jag kommer också mäta b...
Nämen Anna! Vilken skillnad! Nu kan du ju se att det du gör och har gjort verkligen har gett resultat.
SvaraRaderaDet som andra ser men kanske inte du själv.
Kram
Oj vilken skillnad! Bra jobbat!
SvaraRaderaHej snyggo (nu som då)! Men visst är det skillnad, och vilken skillnad!!! :)Det både ser du och känner i kroppen eller hur :)
SvaraRaderaEn härlig gobit:)
SvaraRaderaDet är det som är så coolt med före- och efterbilder. Snacka om att du är en helt ny du!!
SvaraRadera