Fortsätt till huvudinnehåll

Pluta med munnen?

Jag lägger ofta upp bilder på mig själv. Tar dom gärna lite uppifrån så att jag ser smalare ut i ansiktet. Tänker även på hur ljuset slår så jag inte ser så förbannat rynkig ut. Men en sak lär ni aldrig få se på bilder med mig. Munplut. Jag pratar inte om restylane-läppar nu, utan om plutbilderna.

Jag kan förstå de kvinnor - och män för all del - som inte har några läppar och som av den anledningen pumpar in lite extra. På samma sätt som jag tycker det är förståeligt att man förstorar brösten av samma anledning. Men att pluta ut läpparna till anknäbbs-look på bilder? Nej.

Häromdagen upptäckte jag att min dotter Thea satt och tog sådana bilder på sig själv. Hon är tio år. Jag frågade varför hon gjorde så med munnen. Hon svarade att hon sett andra göra det och att hon blev finare så. Och jag antar att du skulle få samma svar från vuxna kvinnor. Vad tycker du? Brukar du pluta på bilder?




Kommentarer

  1. Jag vet inte ens hur man gör. Men min 13 åriga dotter gör det...

    SvaraRadera
  2. Nä, det hoppas jag inte att jag gör...
    Varför hör dem det?!? Ett leende är ju sååå mycket vackrare

    SvaraRadera
  3. Nehej, håller med Sara,ett leende är mycket vackrare! :)

    SvaraRadera
  4. Jag ler hellre men har märkt att när jag inte ler så ser den lätt plutig ut och då tvekar jag ofta inför att lägga upp den eftersom jag inte vill att ngn ska tro att jag har plutat på flit!

    SvaraRadera
  5. Nej- känner mig som en fjortis då och det är i sanningens namn inte vackert..däremot drar jag in magen för allt jag är värd och försöker att le - däremot bör jag tänka på att ta av mig solglasögonen..dessa sitter alltid på snoken när jag har blivit fotad är jag rädd.

    //veronnes

    SvaraRadera
  6. Ja, när jag visslar.

    SvaraRadera
  7. Med hamsterkinder stora som äpplen när jag ler, skulle jag föredra plutmun ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Utlottning!

Min styvmor Ulla - som har bloggen "Mitt lilla himmelrike" är en riktig pysselkvinna. Igår kom hon hem med dom här scrappade tändsticksaskarna. Eftersom en tändsticksask räcker ett år hemma hos mig så tänkte jag passa på att lotta ut den blåa. Jag drar vinnaren på onsdag. För att vara med i utlottningen vill jag bara att du skriver en kommentar i det här inlägget.

Blåklint i isbit

På fälten runt vårt hus växer raps och lin. Rapsens gula färg har sedan länge försvunnit och linens blå kronblad yr runt i vinden. Men i dikeskanten växer vår landskapsblomma Blåklint. Den står i full blom och då får man passa på. Jag gör isbitar på löpande band. Till bröllopet. Ja, vi ska gifta oss! Nyp av blommorna med en bit stjälk. Välj de lite större blommorna.  Lägg i blommorna. Fyll med vatten och tryck ned blommorna, som har en tendens att flyta upp. Det går också att fylla upp med hälften vatten och låta blomman frysa fast på botten innan man fyller på resten av vattnet, men det tar längre tid.  De här ska användas som dekoration runt bubbelflaskor till välkomstdrinken. I det lilla bor det vackra, sa en klok man en gång (Ernst K).