Fortsätt till huvudinnehåll

Pluta med munnen?

Jag lägger ofta upp bilder på mig själv. Tar dom gärna lite uppifrån så att jag ser smalare ut i ansiktet. Tänker även på hur ljuset slår så jag inte ser så förbannat rynkig ut. Men en sak lär ni aldrig få se på bilder med mig. Munplut. Jag pratar inte om restylane-läppar nu, utan om plutbilderna.

Jag kan förstå de kvinnor - och män för all del - som inte har några läppar och som av den anledningen pumpar in lite extra. På samma sätt som jag tycker det är förståeligt att man förstorar brösten av samma anledning. Men att pluta ut läpparna till anknäbbs-look på bilder? Nej.

Häromdagen upptäckte jag att min dotter Thea satt och tog sådana bilder på sig själv. Hon är tio år. Jag frågade varför hon gjorde så med munnen. Hon svarade att hon sett andra göra det och att hon blev finare så. Och jag antar att du skulle få samma svar från vuxna kvinnor. Vad tycker du? Brukar du pluta på bilder?




Kommentarer

  1. Jag vet inte ens hur man gör. Men min 13 åriga dotter gör det...

    SvaraRadera
  2. Nä, det hoppas jag inte att jag gör...
    Varför hör dem det?!? Ett leende är ju sååå mycket vackrare

    SvaraRadera
  3. Nehej, håller med Sara,ett leende är mycket vackrare! :)

    SvaraRadera
  4. Jag ler hellre men har märkt att när jag inte ler så ser den lätt plutig ut och då tvekar jag ofta inför att lägga upp den eftersom jag inte vill att ngn ska tro att jag har plutat på flit!

    SvaraRadera
  5. Nej- känner mig som en fjortis då och det är i sanningens namn inte vackert..däremot drar jag in magen för allt jag är värd och försöker att le - däremot bör jag tänka på att ta av mig solglasögonen..dessa sitter alltid på snoken när jag har blivit fotad är jag rädd.

    //veronnes

    SvaraRadera
  6. Ja, när jag visslar.

    SvaraRadera
  7. Med hamsterkinder stora som äpplen när jag ler, skulle jag föredra plutmun ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...