Personligheten är hemligheten

När jag var liten. Jag menar riktigt liten. Då var jag ett sött barn. Mörkögd, mörkt hår. På dagis pussade pojkarna gärna på mig. På skolgården i ettan frågade dom chans på mig. En kille som kallades Ocka. Jag vet. Hur töntigt var inte det smeknamnet. Jaja. Han gick i trean och frågade chans. Det var lite hett att som etta vara ihop med en trea. Ni vet själva. Ja, det gick på räls. 

Men sen ballade det ur. Jag fick mens och kom in i puberteten. Bland de första i klassen. Brösten kom. Höfterna bredde ut sig och jag kände mig som en heffaklump. Jag gick upp en del i vikt och självförtroendet störtdök. 

Under hela mellanstadiet gömde jag mig i stora kläder, sket i att använda smink - trots att många började med det, noppade inga ögonbryn och pratade bara med mina närmaste vänner. På skoldiscot ställde jag mig på sidan och iakttog. Nynnade en gång på "The Look" med Roxette och fick av en kille höra att jag minsann inte hade "the look". Det gjorde ont i mitt 11-åriga hjärta. 

I tre år betraktade jag de andras spel. Jag lärde mig mycket. Kanske var det där jag lade grunden till min förmåga att avläsa människor. Drickandes läsk med sugrör tittade jag på hur flickor mötte pojkar. Hur pojkar regagerade på flickornas kroppsspåk. Hur flickorna agerade på en komplimang. Hur händerna rörde sig. Hur kropparna dansade runt varandra. På den tiden mycket oskyldigt och stapplande. 

På högstadiet bytte jag stad och skola. Hamnade i Finspång i åttonde klass. Nya människor. Chans att släppa fram den riktiga Anna. Bytte klädstil. Jeans, kängor och bomberjacka. Eller heter det bombarjacka? Skitsamma. Tappade i vikt. Sparade ut håret till midjelängd. Började noppa ögonbrynen. Penslade på mascara. Och helt plötsligt var jag poppis igen. Hängde på torget med coola killar. Åkte bak på moppar. Stannade vid sjön. Kysstes. Åkte tillbaka till de andra. Besökte andra skolor. Skolkade. Började dricka alkohol. Kompisar tjatade på mig att börja röka. Jag sa nej. Grupptrycket rörde mig inte. Jag var bestämd. Äldre killar uppvaktade mig, på sitt testosteronstinna vis. Jag läste all fakta jag kom över om män och deras beteenden. Jag tänkte bli expert på ämnet. Jag hade cyniskt konstaterat, trots min ringa ålder, att utseendet var viktigast. 

Efter ett år på den lilla orten gick flyttlasset till Linköping. Jag var redo för nya utmaningar. In på Katedralskolan med mitt blekta hår. Killarna var annorlunda. Avvaktande. Jag backade tillbaka. Började på nytt att iaktta. Färgade tillbaka håret till mitt mörka ursprung. Jag var på nytt en nobody. Började gymnasiet. Träffade nya människor, nya tjejer, nya killar. Jag kände mig osäker till en början. Men efter en tid slappande jag av. Flyttade hemifrån. Glädjen kom tillbaka. Började intressera mig för mode. Köpte nya kläder. Tajta kläder. Lät håret växa. Leendet växte sig bredare. Och då. I baksätet på en amerikanare tog han min hand. Min första riktiga pojkvän. Allt jag läst i Veckorevyn och facklitteratur om hur män fungerar testade jag på honom. Det varade i några månader. 

Jag hängde mycket ute på krogen. Trixade med blickar och kroppspråk. Uppvaktades av många. Levde på det. Närdes av komplimanger. Men visste att det bara var yta. De gillade mig bara för att jag var smal, långhårig och sminkad. 

Runt studenttiden blev jag kär. Han envisades med att ge mig komplimanger om min personlighet. Att jag var charmig. Att jag var snäll. Att jag var omtänksam. En jävel på att baka. Laga mat. En ny tanke tog form. Är personligheten nyckeln till framgång? Var min personlighet något som stack ut? Ja, många sa det. Men jag hade aldrig lyssnat på dom. Jag hade hållit fast i min barndoms tes om att det var utseendet som var viktigast. 

Sakta började jag tro honom. Jag bytte veckotidningarnas artiklar om hur man attraherar män på bästa sätt, vilka erogena zoner de har och vad han egentligen menar när han pratar. Jag läste istället böcker om personliga framgångar. Jag satte upp mål. Byggde upp mig från grunden. Det kallas nog att bli vuxen. Även om många aldrig kommer dit under en hel livstid. 

Hur som helst. Relationen sprack. Jag träffade Dennis. Jag skaffade barn. Jag köpte hus. Jag gifte mig. Jag fyller 40 om drygt två år. Om jag idag lever som jag lär? Nej. Men hey. Jag har i alla fall lärt mig livets viktigaste läxa. Utseendet har inte ett skit med framgång att göra. Jobba på din personlighet. Det är hemligheten. Sen är det ingen nackdel att du är hel, ren och hälsosam. 

Tack för mig.