Anna Björk

Baka lussebullar. Fixa pretto-kalender med urfina uppdrag till barnen. Boka pysselkvällar. Glöggmingel. Julfester. Scrappa julkort. Köp glögg. Surfa i panik på Systemet efter bästa budgetköpet. Skumtomtar ska inhandlas. Knäck tillagas. Nya sillrecept googlas fram. Tusen minigranar slits upp med rötterna och placeras i glasbuteljer. Men det nya är tallris. Och lärkträd. Fan. Var hittar jag det? Och glöm för böveln inte att plåta adventsljusstaken och publicera på Instagram. Skit också. Glömde tagga #christmas. Hur ska mina amerikanska medmänniskor då hitta och likea mitt vackra arrangemang? Just det. Instagram har infört redigeringsbara bildtexter. Puh. Taggar #jul #inredning och #design också medan jag ändå håller på. Sen på kvällen. Sätter på Jöback. Häller upp den där fina budgetglöggen. Slår mig ned i min fåtölj. Känner doften av stearinljus. Eller var det parafin? Skit samma. Lägger en varm filt över benen. Blundar. Sluter händerna om den ...

Jag ville bli prinsessa. Att Kungen kom och berättade att jag var saknad. Att jag skulle läras upp till tronen. Klokheten tog ned de himlavirvlande drömmarna till jordskorpan. Nej, någon prinsessa skulle jag aldrig bli. Det förstod jag. Men jag skulle bli bäst. Bäst på allt jag ansåg viktigt. Jag skulle klara mig själv. Och bli ännu klokare. Jag valde att jobba med journalistik. Varje möte skulle bygga kunskapsbanken större. Alla levnadsöden skulle beaktas. Jag mötte familjer i flykt undan dödshot. Barn som sett familjer lemlästas. Sett skräck. Jag har träffat människor i väntan på sjukdomens konsekvenser. Män och kvinnor som kämpat mot myndigheter. Träffat myndigheter som tampas med personalbrist. Kriminella som inte längre vill. Men som inget annat kan. Framgångsrika entreprenörer. Och de som misslyckats. Som med skattmasen i hasorna skyndar in i gränden för att slicka skammens sår. Skam över att inte ha lyckats. Jag har träffat paret som älskat på ålderns höst. Som fick ett pa...

Mobilen ligger bredvid mig. Ljudet är avstängt, men notiserna ploppar upp i en aldrig sinande ström. Instagram, Facebook, Twitter, bortglömda mobilspel som pockar på min uppmärksamhet, klädkedjor som lockar till köp, schemalagda möten som påminner mig och så är det någon som vill snacka på Messenger. På jobbet hör jag en reporter tipsa någon om att söka politikern på Twitter i brist på mejlsvar. "På Twitter får man alltid svar...". Samma sak gäller mig. Jag är tillgänglig alla dagar i veckan. Hela året. Dygnet runt. Även på nätterna glor jag i luren. Ett svar eller kommentar som kräver mitt svar får sitt svar. Mitt i natten. För dessa sociala medier bidrar till umgänge när det passar oss. Oavsett tidpunkt på dygnet. När man som jag har tusentals nätvänner så kan ni ana hur många notiser jag får på ett dygn. Det är säkert likadant för många av er. Adderar vi dessutom notiser från alla möjliga appar och sidor vi reggat oss p...

Jag är den förstfödda. Den som fick stå ut med överbeskyddande föräldrar, bli ställd åt sidan när lillebror krävde uppmärksamhet och den som fick de högsta förväntningarna på sina axlar. Jag led inte. Inte av att vara förstfödd. Stora delar av min barndom var lycklig. Kramar och kärlek. Närhet och skratt. Det var min vardag. Men det finns ett hål. Vi föll. Familjen famlade och landade på botten. Vi levde där ett tag. I tvivlen, oron och svekens mörker. Men vi drog oss upp. Skakade av oss jord och olust. Lyfte sakta blicken och började gå. Framåt. Märkta av krisen, men stärkta av att ha lyckats ta oss igenom stormen. Såg på min familj och svor på att göra dem stolta. Att använda de tyngda tankarna som energi mot lyckan. Jag gick ut gymnasiet med medelbetyg. Ringde radiostationen och övertalade dem att ge mig jobb. Jag fick göra skitgörat. Men också prata lite i radion. Om en diamantströdd toalett. Euforin över etern grabbade tag i mig. TV-...

Hon började läsa mina nedskrivna ord. Jag besvarade genom att läsa hennes. Vi sågs och knöt vänskapens band. Hon har sin egen färg på min palett av vänner. Hon är varm. Får mig lugn. Hon är klok. Leder in mig på nya tankebanor. Hon har lyssnat, veckat sin panna och bjudit på sin visdom. I nästa stund växlar vi roller. Då jag blir frågeställaren och hon delar sina bördor och glädjeämnen med mig. Hennes ögon har tårats av glädje och sorg. Jag har fångat upp. Tröstat. Skrattat ikapp. Mina vänner fyller alla en funktion i mitt liv. Alla lika viktiga. På sitt sätt. Jag ser dom som mina ledsagare på livets grusväg. De som puttar upp mig på vägen igen. Knuffar mig framåt. Sätter händerna i bröstet och säger stopp. Ber mig se uppåt, bakåt, framåt. Borstar bort gruset när jag ramlat. Klappar mig på axeln. Vänskapens band med Cornelia är knutet med dubbelknut. Pyntat med en extra fluffig rosett. Vissa kommer och går. Andra består. Cornelia varar. Cornelia o...

Simson var herrens ängel. Känd för sin fysiska styrka, som satt i det långa håret. Det är ungefär så mycket jag vet om Simson. Med en kyrklig bakgrund borde jag kanske kunna mer. Men hey. Jag har i alla fall läst hela bibeln. Ja, även Moseböckerna. Det är den tyngsta delen. Ingen actionfylld start där inte. Huruvida styrkan är fysisk i mitt fall tåls att diskutera. Men mentalt anser jag mig tillhöra eliten. Den mentala styrkan byggs upp när livet vacklar. För varje motgång levlar du upp. Men så händer det där som ändå tar tag i dig. När du måste koppla på positiviteten på max för att ta dig framåt. Då hittar jag min energidepå i naturen. Går ut i höstsolen. Blickar upp mot de färgsprakande löven i träden. Ser dem tappa taget en och en. Nu är det tid för vila. För naturen. För mig. Årstidens växlingar och variation. Jag har lärt mig älska dessa. Guds natur ger mig kraft. Lycklig över att få uppleva ännu en höst. Ännu en vinter. Ännu en vår och sen min favorit... somma...

Jag är en morgonmänniska. Studsar ur sängen så fort jag vaknar. Redo att ta mig an dagen. Det finns undantag. Visst är det så. Det händer att även jag sover till åtta. 2003 var det nog sist. Energifylld tar jag tag i dagens göromål. Jobba, träna, skjutsa barn, klippa gräs, tvätta, laga mat, handla, jobba, skjutsa barn, städa. Som en duracellkanin. Ända till klockan 21. Då tar batterierna slut. Rörelserna blir långsamma. Hjärncellerna växlar ned. Orkar knappt ta sig igenom krökarna i hjärnan. Vid den tiden letar sig tonåringen ut från sovrummet. Redo att lyssna på intelligenta svar på hans frågor. När han ser min tomma blick suckar han och säger åt mig att lyssna. Jag skakar liv i de sömniga hjärncellerna och med en sista kraftansträngning försöker jag fatta hans fråga. Vill ge honom ett klokt svar. Det lyckas sällan. Morgonen därpå ställer jag kontrollfrågan för att höra om jag fattat rätt kvällen innan. Då tittar han stumt på mig och frågar vad jag nyss sa...