Anna Björk

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

I 17 år levde vi tillsammans. I 17 år växte vi upp tillsammans. Vi stapplade in i vuxenlivet. Tog körkort, köpte bil, födde barn, köpte hus, pluggade, födde ett barn till, bytte jobb, sålde hus, köpte större hus, uppfostrade, skrattade, sårade, sårades, älskade, förlät. När vi gick skilda vägar var ensamheten en tid till eftertanke. En tid att dra slutsatser och lärdomar om mig själv. Identifiera mina goda och sämre sidor. Egenskaper som i grunden är goda kan växla till det motsatta för min omgivning. Självständig, men kan uppfattas som undflyende. Godhjärtad, så länge det förtjänas. Humoristisk, kanske snudd på barnslig. Kunnig, men kan verka allvetande. Pratglad, kan döda andras ord. Lyssnande, så länge du kan hålla mig intresserad. Social, om det tillför något. Förr visste jag inte vem jag var. Det vet jag idag. Kan balansera mina egenskaper för omgivningens skull. Utan att ge avkall på den jag är. Med den vetskapen gick jag in i en ny relation. Med en man som är som jag. Imors...

Jag hade inga förväntningar på hur Vansbro skulle gå. En del tycker det är tufft medan andra hävdar att det är den enklaste delen i en klassiker. Vi skulle simma 500 meter medströms och 1 000 meter motströms. Alltså halv-simmet. Vattentemperaturen låg och pendlade mellan 16-17 grader. Väl i vattnet tänkte jag inte ens på kylan. Jag brydde mig heller inte om djupet, gäddor eller strömmar. Omgivningarna är vackra. Människorna på strandkanterna hejar. Vattnet kändes snällt mot kroppen och jag simmade i mål på ca 50 minuter. Mina tips till er som ska simma för första gången: Simma med våtdräkt någon eller några gånger innan. Det är annorlunda mot att simma utan.  Köp inte för mycket prylar. Jag köpte neoprenstrumpor och handskar - som jag inte alls behövde pga 17 grader i vattnet. Jag hade också köpt näsklämma och simglasögon - som jag inte heller använde. Jag simmar ju bröstsim och fick inga problem med stänk eller kallsupar.  Parkera gärna i närheten av målgången - o...

På fälten runt vårt hus växer raps och lin. Rapsens gula färg har sedan länge försvunnit och linens blå kronblad yr runt i vinden. Men i dikeskanten växer vår landskapsblomma Blåklint. Den står i full blom och då får man passa på. Jag gör isbitar på löpande band. Till bröllopet. Ja, vi ska gifta oss! Nyp av blommorna med en bit stjälk. Välj de lite större blommorna.  Lägg i blommorna. Fyll med vatten och tryck ned blommorna, som har en tendens att flyta upp. Det går också att fylla upp med hälften vatten och låta blomman frysa fast på botten innan man fyller på resten av vattnet, men det tar längre tid.  De här ska användas som dekoration runt bubbelflaskor till välkomstdrinken. I det lilla bor det vackra, sa en klok man en gång (Ernst K).

Jag har aldrig åkt längdskidor. Inte förrän den här säsongen. Målet var att staka mig runt sträckan gånger tre innan loppet. Det är ju rådet man får när man ska åka motionslopp. Halvvasan är 4, 5 mil och jag konstaterade att jag egentligen skulle behöva ha 15 mil i benen innan jag ställer mig i startfållan. Jag har fått goda råd längs vägen. Henrik och Linda fanns där och rådde mig till fokuserad träning. Kollegor, vänner och bekanta som gjort samma lopp kom med goda råd kring utrustning och klädval. Mina teamkamrater har peppat mig i vår Facebook-grupp och på de träningspass vi fått till gemensamt. Jag har vinglat fram i spåren. Stillastående ramlat när glidvallan tagit bra. Ramlat i nedförsbackar. Fått blodsmak i munnen i uppförsbackarna. Kämpat med rädslan att kasta mig ut i en nedförsbacke som slutar i en sväng. Att proffsigt skatea med ena skidan i en kurva för att enkelt svänga är skitsvårt och inget jag hanterar. Inte på långa vägar.  Några 15 mil har jag inte fått till...

Sorlet från fikarummet på våningen nedanför når upp till kontoret där jag sitter. Glada röster, skratt och porslinsskrammel från det lilla pentryt.  Jag vänder blicken mot fönstret och ser Mjärdevi Science Park torna upp sig bakom de vinterkala träden. Snart kan jag lägga den första veckan på mitt nya jobb till handlingarna. Jag är samordnare för studentwebben på LiU.  Första dagen vandrade jag runt på universitetsområdet. Jag fick lära om Terra, Origo och tipsades om de bästa lunchrestaurangerna. Jag gick höra om sköna studentaktiviteter, om Campusbussen som forslar studenter och personal mellan Linköping och Norrköping, nya webben som snart lanseras och hämtade ut mitt LiU-kort. Jag hejade på grabbar vid bilpoolen, samtalade med kvinnor på tryckeriet och stötte på mängder av studenter.  En del är klädda i sina dräkter. De flesta i vanliga kläder. De är här för att bli någon. För att bygga sin kunskapsbank och förbereda sig för yrkeslivet.  Jag har redan ...

Nya tider väntar. Rensar min dator. Tittar på sommarens bilder. Hittar den här bilden och stannar upp. Vi står högst upp i Eiffeltornet men det är inte det som får mig att hejda mig. Nej, det är uttrycken i våra ansikten. För ett par år sedan gav vi oss ut i ett känslokrig. Vi höll varandra i händerna och strävade framåt. Vi föll ihop men reste oss. I somras reste vi tillsammans i nybildade familjer och uttrycken ni ser i våra ansikten är lycka. Vi klarade oss. Tillsammans är vi starka.

Sommaren har varit stark. Uthålligt kämpar den vidare och motar hösten framför sig. Men tillslut falnar dess styrka. Ger efter för mörker och kyla. Och nordborna äntrar vinterdvalan. Sommarens grillkvällar byts ut mot öppenspis-mys. Slatten rosévin hälls ut. Eller dricks skamset upp i all hast. Det är ju synd att låta dropparna förspillas. Nu fylls glasen med det mustigt röda. Vi lagar grytor. Långkok som fyller huset med doft av kryddpeppar och lagerblad. Tunna sommarlinnen byts mot tjockstickade koftor. Som matchas med stickade halsdukar. Och stickade sockor. Och stickade mössor. Och stickade vantar. Det är tid för eftertanke. Låta sommarens virvlande minnen sjunka in. Göra plats för nya. Välkomna hösten. Omfamna dess färger och klara luft. Även dess duggiga dagar. Det finns tid att lära känna en ny vän. Läsa en bok i en obekant genre. Upptäcka nya promenadvägar. Baka bröd. Eller varför inte lära dig något grundläggande? Att slå en riktig bea som du kan ersätta Lomanders med näst...

Vid starten.  Kvällen innan snurrade jag runt hemma. Tjoade och stimmade. Jag packade, lyssnade på hög musik och fuldansade. Fredrik konstaterade att det var nybörjarnerver som vaknat. Jag hade svårt att komma till ro i sängen och missbrukade väderappar i jakt på det bästa vädret för rundan. Vid starten hade jag beordrat Fredrik att vi skulle placera oss sist i klungan med starttiden 7.52. Tanken på hetsiga cyklister som vill ligga och trycka en decimeter bakom mig väckte obehag. Fredrik, som cyklat många Vätternrundor, såg loppet som ett sätt att umgås. Att göra något tillsammans. Gödsla ett gemensamt intresse. Han såg inga problem med att göra mig till lags.  Vi ställde oss sist i fållan. Jag hetsdrack en näringsgelé. Eller drack och drack. Tuggade i mig. Slajmiga som de är. Sen rullade vi iväg. Med blott 12 mil i benen och en runda på 5, 5 mil som den längsta i mitt liv, kände jag mig osäker på utgången. Jag var säker på att ta mig i mål, så länge jag inte ådro...

Klockan är 06.30 när jag öppnar den tunga porten och kliver ut i morgonluften. Stockholm börjar vakna till liv. Caféer brygger kaffe på trottoaren och bjuder kunderna en värmande filt att lägga över benen medan de sörplar varm dryck. Det är fortfarande vinter. Fodret i mina skinnhandskar börjar noppra sig efter en hel vinters användning. Jag passerar de små stolarna vid det morgonöppna caféet. Nickar mot mannen som jag möter varje morgon. Vi ler mot varandra. Nästan som om vi känner varandra. Fast vi aldrig bytt ett ord. Bakom mig hörs skyndsamma steg. Någon är sen till en lovad tid. Personen småspringer och försvinner runt hörnet.  Vid Ica står en lastbil parkerad. Varor lämnas och hämtas. Snabba ord byts innan bilen rullar vidare mot fler butiker.  Klockan 07.00 kliver jag in på redaktionen som aldrig sover. Nyheter flödar i tusentals. Var, när och hur? Läsa, titta, bedöma, värdera, utvärdera, besluta, guida, uppdatera, publicera.  Klockan 17.30 kliver jag ut i S...

Jag var bara några år gammal när vi möttes. Mamma presenterade oss. "Det här är Peter". Jag minns orden. Jag minns inte vad som hände efteråt. Om stämningen var stel. Eller om han tog oss i sina armar. Med oss menar jag mig själv och min lillebror. Jag hade en pappa. Jag fick en pappa till. Han älskade oss som sina. Han flätade mitt hår, höll min hand. Kramade mig. Hyllade mig. Ställde fram vatten och huvudvärkstabletter när jag som 16-åring kom hem onykter. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Två månader. Åren gick och jag flyttade hemifrån. Fick egna barn. Levde mitt vuxenliv.  Kärlekshistorien mellan mamma och Peter tog abrupt slut en höstdag 2001. Mamma dog. Chocken var total. Och inget blev som det var. Hans ögon var trötta. Ledsna. För sina barn levde han vidare. Med himlen runt hörnet.  Varje höst, när löven sprakar, minns jag hösten då mamma försvann. Men den här hösten drömde jag om honom. Om Peter. Vaknade kallsvettig och rädd att något hänt. Jag ringd...

Det här med att sjunga var ju aldrig min grej. En brysk respons på mina toner dödade entusiasmen under lång tid. Struntade till och med i att sjunga i min ensamhet. När trallvänliga låtar ljöd sjöng jag tyst för mig själv. Inom mig. Så tog Ellinor med mig till Caroline af Ugglas kör. På en timme lärde jag mig ta rena toner.  Caroline af Ugglas på scenen. Skulle inte klassa mig själv som rädd. Snarare tvärtom. Men höjder har jag haft svårt för. Stegar, toppen på fjället, hustaket. Att flyga går rakt mot min trygghetsinstinkt. Men jag flyger ofta. Klättrar på stegar och klipper äppleträd.  Januariresorna gick till Milano och Oslo. Röda läppar ska du ha Anna, sa Henric och jag köpte hans produkter. Som sedan blev liggande. Inte kan jag ha så synliga läppar heller? Nästa besök i sminkbutiken var det samma sak. "Du som är så mörk kan ha riktigt röda läppar Anna." Sagt och gjort. Nu går jag all in.  Röda läppar med produkter från Make up Store. ...

Årskrönikorna ploppar upp här och där. Bekännelser, nådda mål eller brustna drömmar. Sorg och glädje. Vi lär oss och lovar bättring. Vi ska välja lyckan. Vi ska nå våra träningsmål. Vi ska sålla bort sanden i våra liv och lägga fokus på guldet.  Det är sådana vi är vi 70-talister. Vi har tid kvar att ångra och göra rätt. Stressade ältar vi våra oförrätter och berättar för världen om våra lärdomar. Gör om, gör rätt.  Jag har varit likadan. Men mitt 2015 blev annorlunda.  Några månader in på det nya året klev en nära vän fram i ljuset. Med en trygg hand tog han tag i mig. Tvingade mig stanna upp. Med sin klokhet lyste han upp de mörka hörnen i min virvlande själ. Jag grät. Sörjde de som försvann. Sörjde det som aldrig blev. Vi har pratat om flyktbeteende, uppmärksamhetsbehov och ego. Vi har diskuterat orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. Jag fick hjälp att vända ut och in på mig själv. Jag gjorde plats för nya skratt och erfarenheter. Misstag eller lyckokas...

Julaftonsmorgonen andas förväntan. Det nalkas kramar, krubb och klappar. Vi målar våra naglar röda, ikläder oss de juligaste outfits vi kan finna i våra garderober. Den sista maten ska förberedas. Det suckas över missade inköp och bilen går mot julöppen butik. Högtalarna vibrerar av bjällerklangsmusik sen i novemberslut. Gästernas bilar syns vid krönet på landsvägen och snart är huset fullt av älskade människor. Det trängs vid grytor och karotter. Låt maten väl smaka. Julmustspäckade ungar kutar runt runt i sin längtan efter tomten och hans klappar. Rödmosiga vuxna hyschar och skålar i snapsdryck. Ja, ni vet storyn. Har vi själva inte varit med om den har vi fått den riktiga julen förklarad för oss. En riktig jul. Vad är det? Att få umgås med människor vi älskar, svarar nog många. Att äta gott och dela ut en julklapp säger andra. För mig finns ingen riktig jul. Den dog med mamma. Istället har vi försökt skapa en riktig jul för våra barn. Med kärlek, mystik och nyfikenhet har vi b...

Irritationen låg som ett täcke över oss i bilen på väg hem. Jag hade hämtat barnen från skolorna. De var trötta. Väl hemma splittrades vi åt olika håll. Den ena in på sitt rum. Den andra ut i köket för att rota i kylskåpet. Själv satte jag mig i fåtöljen och öppnade Facebook. Det flödade av Lajkat-klipp och delade artiklar. Det är den typen av inlägg jag oftast stannar vid och därför väljer Facebook att också låta mig se dessa uppdateringar lite oftare än andra inlägg. Men det fanns ett inlägg som skiljde sig från mängden. Många av mina vänner hade kommenterat. Inlägget innehöll en bild på en gammal vän. Hon låg på en sjukhussäng. Hon för en kamp mot cancer. Jag såg länge på bilden och funderade på vad jag skulle skriva. Jag ville skriva. Jag ville bidra med styrka. Eller ett leende. Men mina ord kändes meningslösa. Orden stannade på tangentbordet. Jag knappade fram ett hjärta. Men raderade. Det kändes för enkelt. Det har gått ett par veckor och jag har inte kunnat sluta tänka på inl...

Livet blev huller om buller. Rutiner kastas upp i luften. Jag har vant mig att röra mig sida vid sida med kaos. Det är ok. Kaos är som vårfloden. Vild och otämjd. Kommer du för nära kaos rycks du med. Tankarna virvlar som strömmarna omkring dig. Du kämpar efter fast mark under fötterna och med en sista kraftansträngning lyckas du kanske ställa dig upp igen. Eller så räddas du av en utsträckt hand. Jag virvlar inte i kaos. Jag rör mig lika snabbt, men i min egen fåra. Jag är stark. Mentalt och fysiskt. Jag har tränat i många år nu. Både med min fysiska kropp och med mitt sinne. Jag sätter upp mål. Ibland når jag dem. Ibland inte. Målen är min morot. Jag sätter siktet långt fram och med blicken fokuserad så börjar jag röra mig. Men numera tillåter jag mig också att bromsa och skita i alla mål om jag känner för det en dag. Jag vet att jag är tillbaka på banan igen imorgon. Jag litar på mig själv. Jag är i grunden nöjd med mitt liv. Och det är en ynnest att få leva med den känslan. M...

Det har gått 14 år sen jag fick samtalet som förändrade mitt liv. 14 år sedan hon försvann. Min trygghet. Min självklara vän. Min älskade mamma. När hösten var som vackrast anslöt hon till himlaskaran. Hon lämnade man och fem barn. Mig och mina små bröder. Vilsna möttes vi utanför sjukhuset för att ta farväl. En kulen höstkväll. Som denna.  Jag mötte deras blickar. Vi famlade. Känslorna halkade än hit, än dit. När jag mötte de yngres blickar ville jag slå ihjäl den skyldige. Men det fanns ingen med skuld. Det fanns bara hjälplös vårdpersonal. Förvirrade över utgången. Att hon dött i deras vård. Oväntat och plötsligt. För dem liksom för oss.  Jag kysste hennes kalla panna. Sa farväl. Lika kall som hennes hud. Timmarna, blev till dagar. Veckor blev år. Chocken ledde fram till den helande sorgen. Jag beklagade den aldrig. Den ska få finnas. Få rinna som vårflod utan fördämningar. Sorgen ebbade ut. Det grå färgades i världens alla färger. Hon lever genom mig. Genom mina br...

Vi hade precis ätit upp kräftorna när telefonen ringde. När det gick upp för mig vad som hände krympte synfältet. Allt runt omkring upphörde att existera. Det enda viktiga var att rädda mitt barn. Mitt stora barn. Sparkarna i magen 16 år tidigare, första mötet, hans hand i min, våra skogspromenader, våra lekakull-lekar, våra skratt, skämten... Jag vakade vid hans sida. Skulle gjort allt för att rädda honom. Föra honom i trygghet. Med döden i ryggen skulle jag också satt mig på en överfull båt, krupit under taggtråd med gränsvakter i hälarna, burit honom på ryggen tills jag själv stupat. I mitt fall räckte det med att jag lämnade över hans liv i händerna på kunnig vårdpersonal och han är nu på bättringsvägen. Mina tankar går till alla föräldrar världen över som också gör allt för att rädda livet på sina barn men som saknar hjälpande händer. Att se sitt barn skjutas, våldtas, svälta eller torteras... Skulle du bo kvar? Eller skulle du fly? Gode Gud, låt kärleken vinna.   ...

Varma dagar i april kastar vi av oss kläderna och lutar oss mot en solvägg i lä. I september tar vi på oss vinterjackor, kängor och fingervantar. Då rustar vi oss för kyla och mörker. Men kan vi inte göra annorlunda i år? Kan vi inte utnyttja höstsolens timmar? Vi tar vara på det ljus vi får. Om det så bara är ett par timmar då och då. Vi tar på oss jackan, tar med kaffekoppen och sätter oss i morgonsolen på en frostig altan. Vi riktar ansiktet mot solen, blundar och låter naturens dofter och ljud vagga vår själ till ro. Det blir en bra start på dagen. Kan vi inte även njuta av regniga dagar? Vi skaffar regnkläder. Köper eller lånar. Sätter på oss varmt under. Struntar i sminket. Drar på oss en keps som fungerar som regnskydd mot ansiktet. Tar en termos och ger oss ut i en park. Eller en dunge. En skog. Sätter oss mot en trädstam och riktar våra ansikten mot himlen. Lyssnar på ljudet av vattendroppar som faller på löv och gräs. Eller kanske en symfoni eller ljudbok i lurarna. Kan...

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom. Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro. Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas li...