En vit fåtölj, gräver ned tårna i mjuka tofflor, glöggdoft från
koppen på mitt lilla bord, blicken mot den levande elden framför mig…
December är snart inne i halvtid. Jag ser människor stressa
runt för att hitta den perfekta klappen i fyllda butiker där julmusiken
överröstar barnskrik och grälande par. Jag sitter i min vita fåtölj i mitt röda
hus på landet. Funderar på om jag i helgen ska ge mig in i butikerna. Brukar
gilla att strosa. Men i december? Nja. Jag vill nog istället besöka en
gudstjänst. Sätta mig i en kyrkbänk och lyssna på prästen. Låta själen vaggas
till ro. Min kropp reagerar så inne i en kyrksal. Fylls av värme och omtanke.
December är godhetens månad. Försöker få mina barn att
anamma temat godhet. Gav de varsin kalender där de varje dag får ett uppdrag
som ska glädja en medmänniska.
De har delat ut komplimanger och erbjudit sin hjälp. Senare
i december kommer de med sina kreativa fingrar få tillverka och skicka julkort
till gamla släktingar och skänka klappar till de som annars inget skulle få. De
gillar det. Den 14-åriga sonen sa att han uppskattade att jag tagit mig tid att
göra kalendern. Det gjorde mig glad. Att han också förstår min ansträngning.
Sitter i den vita fåtöljen när den lilla ungen sätter sig i
mitt knä. Vilar huvudet mot min arm. Och somnar. Kärleken till den lilla
flödar. Går upp och lägger henne i sängen. Pussar henne på pannan och ställer
fram ett glas vatten.
I en vit fåtölj tar jag sen upp datorn. Klickar fram
önskningarna. Lägger i varukorgen och får klapparna på Posten. Tekniken ger mig
tid att älska.
Vad fint skrivet :)
SvaraRadera