Fortsätt till huvudinnehåll

Tid att älska


En vit fåtölj, gräver ned tårna i mjuka tofflor, glöggdoft från koppen på mitt lilla bord, blicken mot den levande elden framför mig…

December är snart inne i halvtid. Jag ser människor stressa runt för att hitta den perfekta klappen i fyllda butiker där julmusiken överröstar barnskrik och grälande par. Jag sitter i min vita fåtölj i mitt röda hus på landet. Funderar på om jag i helgen ska ge mig in i butikerna. Brukar gilla att strosa. Men i december? Nja. Jag vill nog istället besöka en gudstjänst. Sätta mig i en kyrkbänk och lyssna på prästen. Låta själen vaggas till ro. Min kropp reagerar så inne i en kyrksal. Fylls av värme och omtanke.

December är godhetens månad. Försöker få mina barn att anamma temat godhet. Gav de varsin kalender där de varje dag får ett uppdrag som ska glädja en medmänniska.
De har delat ut komplimanger och erbjudit sin hjälp. Senare i december kommer de med sina kreativa fingrar få tillverka och skicka julkort till gamla släktingar och skänka klappar till de som annars inget skulle få. De gillar det. Den 14-åriga sonen sa att han uppskattade att jag tagit mig tid att göra kalendern. Det gjorde mig glad. Att han också förstår min ansträngning.

Sitter i den vita fåtöljen när den lilla ungen sätter sig i mitt knä. Vilar huvudet mot min arm. Och somnar. Kärleken till den lilla flödar. Går upp och lägger henne i sängen. Pussar henne på pannan och ställer fram ett glas vatten.

I en vit fåtölj tar jag sen upp datorn. Klickar fram önskningarna. Lägger i varukorgen och får klapparna på Posten. Tekniken ger mig tid att älska. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...
En kommentar
Läs mer

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...
Skicka en kommentar
Läs mer

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...
Skicka en kommentar
Läs mer