Fortsätt till huvudinnehåll

Min historia

Min mormor har flyttat till ett ålderdomshem. Hon är väl omhändertagen och verkar trivas. Idag mötte jag min moster och tillsammans besökte vi mormors lägenhet innan den ska tömmas. Vi fastnade vid fotoalbumen. Gamla svartvita fotografier med människor som funnits innan mig och där vissa har betydelse för att jag finns överhuvudtaget. Jag kan betrakta bilderna länge. Titta efter drag som jag själv ärvt. Fundera över deras liv. Blev det som de tänkt sig, älskade de varandra, vilka hemligheter bar de på, var de omtänksamma, var de lyckliga? Kommer mina barnbarn tänka det samma om mig? Antagligen.

Min mamma, min mormor och min moster. Min mamma lever inte längre. Men hon var lycklig och levde i kärleken. Min mormor har idag ifrågasatt om jag verkligen ska äta upp hennes ostbågar.
Min moster Ann påminner mig om min mamma. Nu för tiden har hon inte den här frisyren.

Flickan i mitten är min mormor. Paret är hennes föräldrar. Min gammelmorfar minns jag inte. Min gammelmormor och jag umgicks mycket när jag var yngre. Hon bakade egna tekakor som hon bjöd på.

Den här kvinnan är min mormors mormor. Tror jag. Eller var det min mormors farmor? Fanns det fotografier på den tiden? Tydligen.


Kommentarer

  1. Så underbart att ha och titta på.
    O jag håller med din mormor :D.

    Ha en bra kväll.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Är inte Thea lik din mamma? :)
    Visst är det roligt med gamla foton, jag minns när jag satt med min mormor och tittade på foton. Hittade ett foto på min mamma när hon var runt 20 och hade en frisyr som jag också hade haft runt 20, det tyckte jag var otroligt roligt. :)

    SvaraRadera
  3. Shit vad du är lik din mamma!
    Älskar foton, gamla som nya!

    SvaraRadera
  4. Åh...vilken nostalgi!!! Man blir både varm i hjärtat och saknar de som inte längre finns ibland oss! Min mamma lever inte heller längre ♥ Vilken tur det finns foton :)

    SvaraRadera
  5. Fina kort! Det är något speciellt med gamla svartvita kort.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Balansera tiden på nätet

En sexårig flicka sitter på en gunga. Men hon gungar inte. Hon sitter med näsan i en mobiltelefon. Scenen finns i en film på Facebook som delas flitigt. Filmen går ut på att visa scener ur vardagen där mobilen blir viktigare än det som sker runt omring oss. Jag tyckte det blev en smula överdrivet. Jag är en förespråkare av mobilitet, stora kontaktnät och uppkoppling dygnet runt. Fördelarna överväger nackdelarna. Alla tycker inte så. Fine. Men jag gör det.  Att när som helst kunna se tv-program, läsa nyheter, titta på kompisens semesterbilder, googla efter fakta eller shoppa kläder. Att jag råkar göra det via min mobil, gör det mig till en sämre och mer osocial människa? Har vi inte tittat på tv förr? Bläddrat i postordertidningar? Var vi mer sociala då bara för att vi inte tittade ned i en mobil?  Nej. Det är en snedvriden bild. Vi gör samma saker. Men genom vår mobil. Däremot har det tillkommit något som gör att vi tillbringar allt mer tid i mobilen. De sociala medie...

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...