Nej, jag väntar inte barn. Utan jag har precis funnit mig i att jag aldrig mer kommer uppleva känslan av små sparkar i magen. Det tog 10 år att komma fram till att jag är nöjd som det är. Två barn är perfekt. Och det är precis så att tiden räcker till för dom. Hur skulle jag ha hunnit med tre? Det hade inte gått med det jobb jag har. Det hade krävt att jag gått ned i tid. Eller att Dennis gått ned i tid. För vi är ju en jämställd familj. Vi har delat på all föräldraledighet, och då är man ju riktigt jämställd. Det vet ju alla.
Men den där känslan. Att bära på ett litet liv. Att känna dess rörelser. Fundera över dess personlighet. Hur han eller hon ser ut. Längtan efter att få hålla det lilla livet i min famn. Sniffa på huvudet. Klappa på magen när det kniper och somna med kärleken på magen. Allt det ville jag uppleva igen. Kunde inte riktigt acceptera att inte få en trea. Men Dennis stod på sig. Vi behöver tid till oss. Tid till de barn vi har. Han var realisten. Jag var drömmaren.
Nu är vi på samma nivå. Jag är klar. Nöjd. Har accepterat. Kan se fördelarna. Kan se ett liv utan små barn omkring mig. Har också börjat kunna tänka tanken på att jag i framtiden inte kommer ha mina barn i mitt hus. Men där är jag inte riktigt klar än. Det dröjer nog några år till. Jag kan just nu inte acceptera att mina barn flyttar till en annan stad eller Gud förbjude, till ett annat land. Men en vacker dag kanske jag når en acceptens även där, även om det känns väldigt avlägset. Just nu.
Men den där känslan. Att bära på ett litet liv. Att känna dess rörelser. Fundera över dess personlighet. Hur han eller hon ser ut. Längtan efter att få hålla det lilla livet i min famn. Sniffa på huvudet. Klappa på magen när det kniper och somna med kärleken på magen. Allt det ville jag uppleva igen. Kunde inte riktigt acceptera att inte få en trea. Men Dennis stod på sig. Vi behöver tid till oss. Tid till de barn vi har. Han var realisten. Jag var drömmaren.
Nu är vi på samma nivå. Jag är klar. Nöjd. Har accepterat. Kan se fördelarna. Kan se ett liv utan små barn omkring mig. Har också börjat kunna tänka tanken på att jag i framtiden inte kommer ha mina barn i mitt hus. Men där är jag inte riktigt klar än. Det dröjer nog några år till. Jag kan just nu inte acceptera att mina barn flyttar till en annan stad eller Gud förbjude, till ett annat land. Men en vacker dag kanske jag når en acceptens även där, även om det känns väldigt avlägset. Just nu.
 |
| Kärleken till sitt barn. Copyright Kungahuset.se |
Aj Anna!! Det är så svårt. När min dotter flyttade till USA i augusti jag trodde jag skulle dö!
SvaraRaderaDet gör fortfarande mycket ont och jag saknar henne så mycket. Hon trivs bra och vi pratar nästan varje dag.
Men jag vill gärna ha mina barn med mig!
Njut! Tiden går alldeles för fort!
kram
Visst är bilden underbar!!!!!!
SvaraRaderaOch va skönt att du nu känner dig nöjd med dina två :) jag hade också en stark längtan efter barn nr 3 ,när jag var typ 40 år! Som tur var så sa min man nej!
Är glad för det idag. Man måste hinna med de barn man har, och oxå få njuta av vuxenlivet igen :)
Tyck att jag är konstig om ni vill, men sorgen att aldrig mer få känna det du förklarar Anna var enorm för mig!! Tanken på att bli surrugat-mamma slog mig!
SvaraRaderaMen kanske jag har börjat komma över min sorg.
Och de som hjälper mig mest är mina underbara finaste tjejer!
Älskar dem över allt !!
Å så ska det självklart vara surrogat o inget annat serru :-)
SvaraRadera