Fortsätt till huvudinnehåll

Nostalgifilmer

Har precis tittat färdigt på Sällskapsresan 2 - "Snowroller" och började fundera på varför det inte görs liknande svenska filmer nu för tiden. Visst, nu rullar någon Stig Helmer-film på bio men kvalitén på filmerna försvann runt "Den ofrivillige golfaren".
Samma sak med Jönsson-ligan filmerna. Vad hände där när intresset dalade? Man gjorde någon barnvariant som aldrig blev någon större hit. Inte hos mig i alla fall.

Jag begriper att det är förknippat med nostalgi. När jag var liten så fanns det ingen "Solsidan" att skratta sig fördärvad åt. Jag skrattade istället åt fyllona i de svenska filmerna. För fyllona var standard. Något som vi alla skrattade åt. Som det solsvedda fyllot i Sällskapsresan 1, den bakfulle norrlänningen i Snowroller som nyvaket tittar upp från sitt husvagnstak och inser att de är inskottade i snö och åt den rödmosigt ölsugne  "Dynamit-Harry" i Jönssonligan-filmerna.

Mina barn har aldrig fastnat för varken Jönssonligan eller Sällskapsresan. De kommer istället ha sina egna  nostalgifilmer. Som "Harry Potter", "Hannah Montana" och Twilight. Stora dollarproduktioner från det stora landet i väst.

Det är bara att inse att svenska humorfilmer, som kan leva i flera uppföljningar innan intresset faller, är historik. Och det är bara att inse att jag blivit tant som ens ägnar detta en tanke.

Kommentarer

  1. Tant nr 2 nickar instämmande.

    SvaraRadera
  2. Jag älskar alla dem där filmerna och ser dem gärna om och om igen. Göta Kanals tvåa och trea däremot, nja... Jönssonligan (barn) gillar jag inte och jag tycker då inte att du är en tant som tänker på det här.
    Det är så stora produktioner idag och man gör så mycket runt filmerna och förstorar upp det hela.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Make it four :D
    Älskade Jönsson filmerna, kolla på Göta kanal med sambon som inte fatta vad de sa men han tyckte den var bra :)

    SvaraRadera
  4. Jamen eller hur!! Åh jag kan aaaaldrig förstå hur Hanna Montana ska bli en nostalgifilm....

    SvaraRadera
  5. Åh..sällskapsresan-filmerna var länge sen jag såg, de måste jag kolla på snart känner jag :)
    //Tantelie ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mina vänner

Josephine sa i sitt tal på bröllopsfesten att jag har många vänner. Många som vill vara mig nära. Och vilken ynnest det är. Så har det inte alltid varit.  Som barn flyttade vi från stad till stad. Rycktes upp och hystades iväg mot nya skolor. Så några riktiga barndomsvänner finns inte i mitt liv. Min första riktiga vän fick jag i nian. Jag var ny på skolan och hon var min ledsagare första dagen och är så än idag. Ellinor.  Jag har många vänner. Många jag bryr mig om och värnar om. Men så finns den där klicken som lyser lite extra starkt på min himmel. Som glimmar till när mörkret faller. De som bevisat att de alltid finns där. Alltid bryr sig. Alltid har en famn att få vila i. Ett öra som lyssnar. En mun med kloka ord till råd. De som läser mellan raderna och frågar hur jag mår, även när jag ler.  Och det är till er jag vill säga tack. Tack för att ni står ut med att jag ibland inte svarar snabbt på era sms - jag läser alltid. Tack för att ni inte kräver att jag ...

Jag testar tandblekning

Whitening-tandkräm och tuggummi med whitening-effekt. Ja, det är väl så långt min strävan efter ett bländande leende tagit sig. Att lägga pengar på en tandblekning hos tandläkare har inte funnits i mina tankar. Men så för ett år sen, på Daniells fest , vann jag ett presentkort på tandblekning hos Ali på Tandvårdscentrum. Nu tog jag mig i kragen och bokade en tid.                          Ali Moazzez är chef och tandläkare på Tandläkarcentrum i Linköping. Se vilket vitt leende!                                Vi började med att gjuta formar. Skenorna som jag sen får ska fyllas med blekmedel och placeras på över- och underkäken. När jag sover.  Först överkäken. Sen underkäken. Det tar en minut för geggan att stelna. Sen lirkar dom loss skenan.  Som ni ser är man ju ingen snygging när gjutningen görs. Men oj så vit...

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om. Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft. Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad. Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap. Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt. Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon. I mina ledarskapsutbildningar har jag ...